”Långtradare kolliderade med personbil. En man och en kvinna i 60-årsåldern skadades allvarligt.”

Bakom varje notis finns det en skräckhistoria. Bakom varje rubrik finns det ett ödesdriget samtal mitt i natten som släcker all glädje. Bakom varje bild finns en rädsla som lägrar sig i magen och tränger undan all tanke på mat.

Jag vet att det var mörkt. Att snön föll liksom någon hade skurit upp en kudde på mitten och hällde ut allt dun över landskapet. Vägen ringlade framåt, bort i natten, och på sidorna om den bredde fält av mörkblå snö ut sig ända bort till randen av skog. Ur radion kom musik. Kanske var det en hörbok. Kvinnan tänkte på smöret hon tagit fram och på kakorna som hon skulle baka imorgon. Mannen trummade med fingrarna på ratten och längtade efter sin säng.

Så plötsligt, en annan man, som känner att han förlorar väggreppet. Då händer allting så snabbt.

Mannen i 60-årsåldern ser en vit lastbilskabin komma emot honom på hans sida av vägen. Sedan blir allt svart.

Kvinnan hör sin make skrika ”nej!” och hon ser hur en långtradares sida snabbt, snabbt, närmar sig. Så kommer smällen. Glas splittras. Flickan i baksätet skriker. Kvinnan ropar sin makes namn men han svarar inte. Det smäller igen, den här gången bakifrån, men kvinnan märker det inte.

Mannen vaknar till när någon skjuter in ett nackskydd bakom honom och sätter någon form av bår under honom.
   ”Vi måste skära upp taket”, hör han denna någon säga. Sedan försvinner världen igen.

Kvinnan är vaken. Skräckslagen. Bryr sig inte om smärtan hon känner utan skriker bara sin makes namn. Varför svarar han inte?

I ambulansen sövs de båda ner. När de vaknar upp är de inte tillsammans.

Jag fick samtalet den här morgonen, av min mor. Min första tanke var att Buffy, vår hund, hade dött. Men det var någonting helt annat. Jag minns inte alls vad hon sade, utan däremot vad det hon sade innebar.

Mormor och morfar hade frontalkrockat med en långtradare. Morfar mådde relativt bra, mormor däremot hade brutit både armar och ben och låg på intensiven. Mer hade inte sjuksköterskan velat säga.

Sjukhuset kändes nästan som en flygplats med sin cirkulation med människor, sina rader med skåp och restaurang och sin kiosk. Men spänningen som man känner på en flygplats gjorde sig inte tillkänna utan kvar fanns bara en känsla av overklighet. Mormor låg inne på operation, fick vi veta, så vi gick till morfar istället. Han mådde bra. Förrutom sin smärta i rygg och knä, sina blåmärken som täckte större delen av armarna samt det torkade blodet över händerna. Förrutom oron i hans blanka ögon, så mådde han bra. ”Hur mår mormor?” ville han veta.

Vi hann träffa även henne. En liten kvinna som vanligtvis brukar vara så envis och hårdnackad låg nu med både ben och armar omlindade, med syrmask över munnen och med sina ögon trött halvöppna. Det var en ömklig syn. 
  Lilla mormor!
Men trots brutna armar, ett brutet ben, ett brutet nyckelben, en bruten fot och ett par brutna revben så hade hon inga skador i nacke, huvud och rygg och inga inre skador förutom en smärre punktering i lungan som vad som såg ut nu inte behövde åtgärdas.

De måste haft änglavakt.

Men det var det en som inte hade. En som ingen tidningsnotis nämner men som ändå frammanade mest tårar hos mig idag. Det var den tioåriga flickan i baksätet, som på grund av sin övervikt och sitt svaga skelett inte skulle kunna återhämta sig från den höftskada hon ådrog sig i olyckan.
   Det var hennes skrik mormor hörde, och det är henne mormor kommer se i sina drömmar och sakna när hon tillslut kommer hem igen.

Jag var med och avslutade Busans liv idag. Hennes blick var vilsen när vi kom, vädjandes efter att få komma hem, hem till husse och matte. Bakbenen lydde inte och varje gång hon försökte resa sig upp bröt hon ut i hjärtskärande gnällningar. Någonstans längre bort i något annat rum på Strömsholms djursjukhus ylade en hund av sorg. Busan ackompanjerade denna med sina snyftningar, men så, efter en omtumlande dosering av ta-livet-medlet somnade hon in, lugnt och stilla. Jag kan fortfarande se bilden framför mig hur livet försvinner bakom hennes ögonhinna, och jag kan höra veterinären säga: ”hjärtat slår inte längre.” Jag kan se lilla mormor framför mig, jag kan se morfar när han kommer hem till deras tysta hus, alldeles ensam. Morfar kommer inte mötas av det skall som fått honom att ryta till så många gånger. Morfar kommer inte ha någon bredvid sig i sin breda säng, och han kommer få äta sin frukost själv.

Men han och mormor skulle i alla fall få transporteras i samma ambulans till nästa sjukhus, och de båda överlevde utan några skador för livet.

Förrutom de skadorna i själen, förstås.