Linnea’s

Igår hade jag kalas på McDonald’s.

Med detta menar jag inte att jag var själva födelsedagsbarnet (även om jag råkade säga att presenterna var mina), utan att det var jag som var lekledaren. För 11 åttaåriga flickor. Nu brukar barnkalas vanligtvis vara väldigt roliga att hålla i, och det enda svåra brukar vara att komma ihåg namnen på ungjävlarna. Ni kommer väll ihåg när jag sjöng fel namn för födelsedagsbarnet? Igår hände alltså ingenting sådant, men nu var det istället någon människa till brighthead som hade lovat ungen att det skulle bli ansiktsmålning. För det första – jag kan inte måla. För det andra – tiden räcker inte till. Lollo på jobbet erbjöd sig att måla, men när det kom till kritan hann hon inte, så det fick bli jag. Jag målade hjärtan som såg ut som arslen, stjärnor som blev runda kluttar, blommor som blev en enda röra. Hästar som såg ut som uppochnedvända hjärtan, för att citera en av ungarna.  Ändå ville de aldrig sluta bli målade.

Hela kalaset slutade med att jag missade mitt tåg.  När jag för en gångs skull kunde svara ja på frågan ”Varför har du brått? Har du ett tåg att passa eller?” så glömde jag bort tiden. Typiskt.

Och vet ni vad jag fick ge för paket till den lilla flickan? En Mamma Mu-bok. Som var på hälften arabiska. Lite sådär lagom pinsamt. Men jag smusslade ner ett colaglas också, det borde ha gjort henne lite gladare.

Ärsch, ingen anledning till att låta bitter. Det är ju bara en vecka kvar till Sydafrika nu!