Idag när jag väntade på bussen började en äldre man prata med mig, ”vart ska vi resa?” frågade han när han såg min nyinköpta resväska. I vanliga fall brukar jag ignorera störande främlingar, men av någon anledning svarade jag och vi pratade tills bussen kom. Han berättade om hur han hade rest i sitt liv: till Argentina, Amerika, Australien, Ryssland, Kina… han berättade om ryska operan; om orginaluppsättningen av Svansjön. Han pratade om en svensk operasångare som jag aldrig hade hört talas om, men som tydligen varit en av de största i världen.
Mest fastnade dock orden om när han fundersamt tänkte tillbaka på livet och nämnde den gamla klyschan att åren går fort, och när man tänker tillbaka på dem så vet man inte vart de tog vägen.
Så är livet, sade han, den som väntar lever inte. Livet är det man upplever varje dag.
Det var ett annorlunda livsmotto. Carpe Diem har jag svårt för, eftersom det får mig att undra hur man fångar dagen. Men livet är det man upplever varje dag. Det är egentligen exakt samma sak, men ändå så träffar den bättre – även om man har sina höjdpunkter som man längtar till, sina resor eller semester eller aktiviteter, så är det ändå vardagen som är livet. Dag ut och dag in, massa massa dagar fulla av liv. Ah, så underbart.
du tog orden ur munnen på mig! fint skriver, Linneahoe. Miss you btw. Ta hand om dig.
Tack, Idahoe. :) Saknar dig med!
åh, så fint. inspirerande.
Tack:) eller, tack till gubben!