Sipadan!

Sipadan is the only oceanic island in Malaysia, rising 600 metres (2,000 ft) from the seabed.  Sipadan is located at the heart of the Indo-Pacific basin, the centre of one of the richest marine habitats in the world. More than 3,000 species of fish and hundreds of coral species have been classified in this ecosystem. Sipadan has been rated by many dive journals as one of the top destinations for diving in the world.

- Wikipedia (världens mest tillförlitliga källa)

Ja, där dök vi idag, 3 dyk, varje strax under 1 timma. Redan när vi sjönk ner i djupet märktes det att det här var helt annorlunda än Mabul och Kapalai, där vi tidigare dykt. Sikten var otroligt bra, vi simmade längs branta korallväggar vilka myllrade av fiskliv. Där det bara var 4o meter djupt kunde vi se ända till botten, men där det var 600 meter försvann korallerna i en mörkblå avgrund. När vi såg den första hajen, Grey reef shark, ensam simma några meter under oss, spred sig glädjen genom kroppen. Vi fick se haj! Och om vi fick – vi slutade snabbt räkna men över tjugo var det i alla fall. De flesta var white tip shark, inte överdrivet stora så rädd blev man inte. De låg och sov lite överallt, simmade omkring in the deep blue sea. Annat som var häftigt var de enorma stimmen med barracuda och Jack fish, de simmade likt en enhet tätt intill oss, ja runt oss. Många unicorn fish var det också, stora firrar med ett horn i pannan. Nej, Sipadan var verkligen magiskt.

Hajarna skrämde som sagt ingen, men ändå var jag under andra dyket idag rädd för första gången under vattenytan. Inte på grund av något djur, utan på grund över att jag helt plötsligt fick ont i örat (fånigt värre). Det gick inte att tryckutjämna och snart kändes det som om örat skulle sprängas. Vi var nere på 18 meter och jag tänkte att jag var tvungen att komma upp, så jag började simma långsamt uppåt, men kom knappt någonstans. Jag var rädd för att jag skulle simma för fort, och då kan värre saker hända än en sprängd trumhinna (inte för att min trumhinna gick sönder men den kunde ha gjort). Vad som kändes som en evighet senare försvann den sprängande känslan och det gjorde bara ont. Det gör fortfarande ont men jag kunde i alla fall fortsätta dyka och göra ett till dyk efteråt (som tur var – den här dagen var ju inte billig!). Nej, det var lite obehagligt, men så länge man tar det lugnt så är det ingen fara. No worries! Dykning is the shit. (Och, som min kära gamla tränare en gång sade: smärta går via hjärnan, det kan man koppla bort).

Men imorgon lämnar vi Semporna och dess vackra öar, då bär det nämligen av mot inlandet. Mot regnskog och vilda djur, förhoppningsvis, mot Danum Valley Centre. Har inte lyckats få tag på dem men hoppas att vi får bo hos dem (forskarna, det är ett forskningscenter) inne i bushen ett par nätter. Håll tummen!