Sipadan!

Sipadan is the only oceanic island in Malaysia, rising 600 metres (2,000 ft) from the seabed.  Sipadan is located at the heart of the Indo-Pacific basin, the centre of one of the richest marine habitats in the world. More than 3,000 species of fish and hundreds of coral species have been classified in this ecosystem. Sipadan has been rated by many dive journals as one of the top destinations for diving in the world.

- Wikipedia (världens mest tillförlitliga källa)

Ja, där dök vi idag, 3 dyk, varje strax under 1 timma. Redan när vi sjönk ner i djupet märktes det att det här var helt annorlunda än Mabul och Kapalai, där vi tidigare dykt. Sikten var otroligt bra, vi simmade längs branta korallväggar vilka myllrade av fiskliv. Där det bara var 4o meter djupt kunde vi se ända till botten, men där det var 600 meter försvann korallerna i en mörkblå avgrund. När vi såg den första hajen, Grey reef shark, ensam simma några meter under oss, spred sig glädjen genom kroppen. Vi fick se haj! Och om vi fick – vi slutade snabbt räkna men över tjugo var det i alla fall. De flesta var white tip shark, inte överdrivet stora så rädd blev man inte. De låg och sov lite överallt, simmade omkring in the deep blue sea. Annat som var häftigt var de enorma stimmen med barracuda och Jack fish, de simmade likt en enhet tätt intill oss, ja runt oss. Många unicorn fish var det också, stora firrar med ett horn i pannan. Nej, Sipadan var verkligen magiskt.

Hajarna skrämde som sagt ingen, men ändå var jag under andra dyket idag rädd för första gången under vattenytan. Inte på grund av något djur, utan på grund över att jag helt plötsligt fick ont i örat (fånigt värre). Det gick inte att tryckutjämna och snart kändes det som om örat skulle sprängas. Vi var nere på 18 meter och jag tänkte att jag var tvungen att komma upp, så jag började simma långsamt uppåt, men kom knappt någonstans. Jag var rädd för att jag skulle simma för fort, och då kan värre saker hända än en sprängd trumhinna (inte för att min trumhinna gick sönder men den kunde ha gjort). Vad som kändes som en evighet senare försvann den sprängande känslan och det gjorde bara ont. Det gör fortfarande ont men jag kunde i alla fall fortsätta dyka och göra ett till dyk efteråt (som tur var – den här dagen var ju inte billig!). Nej, det var lite obehagligt, men så länge man tar det lugnt så är det ingen fara. No worries! Dykning is the shit. (Och, som min kära gamla tränare en gång sade: smärta går via hjärnan, det kan man koppla bort).

Men imorgon lämnar vi Semporna och dess vackra öar, då bär det nämligen av mot inlandet. Mot regnskog och vilda djur, förhoppningsvis, mot Danum Valley Centre. Har inte lyckats få tag på dem men hoppas att vi får bo hos dem (forskarna, det är ett forskningscenter) inne i bushen ett par nätter. Håll tummen!

Dykning!

Woho! Har äntligen hittat en dykklubb i Norrköping som är aktiv. Utflykter varje lördag, hela sommaren. Ska mejla dom nu och fråga mer om priser och så, och utrustning, om man får vara med om man har CMAS (de är PADI, men jag tror verkligen inte att det spelar någon roll). Jacob har ju två kompletta dykuppsättningar med reggar, viktbälten och tuber, så det ser ut som om vi hyr ett förråd och plockar ner grejerna hit. Så underbart! Vi ska sikta på att följa med på en utflykt 13 juni till Vättern, längtar som fan…!

Längtan

Måste bara säga att jag längtar så jävla mycket (ursäkta språket) efter att dyka igen! Jag förstår inte att det var så otroligt länge sedan sist… ett och ett halvt år sedan. Kommer det kännas lika naturligt som förut? Ah… jag längtar verkligen efter att få känna mig tyngdlös igen. Att få se den andra världen, och allt coolt som finns där nere. Tystnaden. Mm.

Undrar vem jag kommer dyka med då. Och vart. Jag lär ju klämma in det under resan i vinter. Fast jag vill inte vänta till dess. Kanske borde kolla upp om Norrköping anordnar dyk. Det ligger ju ändå vid havet.

Hårresande bekännelser

Är man förvånad, är man förvånad? – näe, näe.

Fast lite överraskad är jag faktiskt, om jag ska vara ärlig. Men det är jag ju så sällan, har jag fått höra från en av er läsare (ja – känn dig träffad!), så jag vet inte om det verkligen är dags att börja.

Fast okej, det där om lotto var inte sant. Och inte nobelpriset heller. Så. Nu har jag erkänt. Jag står här med öppna armar, så varsegod allihopa, kasta knivarna på mig, gör det bara, se mig lida. Spotta på mig, håna mig. Gör det bara.

Eh, ja… det som jag blev överraskad över var i alla fall att jag klarade dykprovet för att bli tvåstjärnig CMAS-dykare. Trots att jag chansade mig igenom flera av frågorna (symptom på det där? – yrsel kanske?) så blev jag godkänd på alla delarna. Och om en vecka är hela kursen över, då bär det av till Västkusten för uppdykning och sen är det klart. Jajamen.

Och ikväll bär det av till en annan del av Köping (jag vet, den är gammal, men jag var bara tvungen) för att se på Eurovision song contest. En shot per land som inte ger Sverige några poäng var det sagt… vet inte om jag hejar på mitt fädersland eller inte.

Utmattad, men nöjd.

Ytterligare en helg i våra liv är till ända, och jag måste personligen säga att det här har varit en av de roligare, men ack så utmattande. Det har nämligen varit så att jag har dykt hela helgen, därav min dåliga uppdatering. Så medan ni har suttit vid datorn och bara väntat på att jag ska pumpa ut underhållande inlägg (TYST! Jag vet att ni har det) så har jag befunnit mig vid magsjön och dykt ner i det tio grader varma vattnet. Fast jag frös knappt, faktiskt. Och så dålig sikt var det ändå inte. Vi simmade längsmed botten och såg bland annat en aborre, som vi simmade efter en stund. Det var fascinerande att se dem annat än sprattlande på en krok eller rökt på en macka. Men självklart såg vi inte lika bra som i badhuset, där vi dykt tidigare. Däremot var det en härlig känsla att bara sväva ner mot avgrunden, då det bara fanns tomhet både under en och över. Aahh. Nervkittlande.

PADI slår tillbaka

För ett par månader sedan skrev jag ett relativt långt inlägg som gick ut på hur dåliga PADI var som dykare, och hur mycket bättre CMAS är (vilka jag tillhör, förstås). I förrgår när jag var hos min far träffade jag bland annat min farbror, som är PADI-dykare.

Jag: PADI? Aha… det är ni som är så o-säkra att dyka med. Du skall veta hur mycket skit det snackas om er.
Farbror: Enligt oss så är det ni som är ”de onda”.
Jag (höjer överlägset på ögonbrynen): Tss!

Och det var den släktgemytliga stämningen.

Så, nu har jag fått svar på frågan jag ställde den femtonde februari: vad säger PADI om oss? Jo, en massa skit. Stackare, säger jag bara, som har blivit matade med sådana absurda lögner. CMAS is the shit!

Grodmannen

Mission complete, torrdräkt fixad. Jag hade inte behövt få panik, med andra ord, men det hade jag, för att underdriva. Jag vaknade imorse med ångest, men efter lite mailande så fick jag tag på en torrdräkt i Uppsala, som jag alltså åkte dit för att hyra. Butiken låg mitt i tjotahejti, och trots (eller p g a?) att jag hade Louise och en enirokarta som hjälp så irrade vi runt ett tag innan vi hittade fram, på klockslaget då affären stängde. Men det gick bra ändå och hem kom en torrdräkt. Jag ser ut som grodmannen i den.

På vägen till dykaffären stötte vi på den här skylten. Jag tror McDonald’s drive through har fått en konkurrent att räkna med.

Klantigt värre

Bara så du vet så är jag helt slut. Helt slut! I hela kroppen. Ack, så skönt.

 Dykträningen idag var nämligen hur tuff som helst. Och Jenny, hon som ledde passet, hon var så… ja. Jag vill bara säga att jag tycker om henne – det är omöjligt att göra någonting annat. Det spelar ingen roll när du tittar på henne för hon ler jämt. Ständigt. Och alltid med hela ansiktet. Fast egentligen måste hon vara en djävul – en djävul i en änglagestalt – för som hon kör med oss. Hela tiden nya övningar, den ena jobbigare än den förra. Upp, ner till botten, trampa vatten, ner till botten, upp på land, gör armhävningar, ner på botten, bara armtag.. kan du tänka dig? Och hela tiden, när hon ser oss kämpa och när hon själv gör övningarna, så ler hon. Hon skrattar inombords åt oss, det bara måste hon göra. Ah!

Det jag egentligen skulle skriva om var hur jävla klantig jag är. Jag har nämligen nyckeln till skåpet på en tofs, som jag hade i mitt hår då jag badade. Sedan körde vi undervattensrugby. Ja. Du kan väll tänka dig vad som hände med den tofsen?

Jag duschade, tvättade håret, lade inpackning, bastade, hade det skönt och mysigt då det var dags att gå till skåpet… och jag upptäckte att nyckeln var borta. Panik! Leta, leta, leta. Hittade den ingenstans i duschrummet. Gick ut i badhuset igen; som var öde förutom en grupp pensionärer som körde vattengymnastik. På botten i hoppbassängen hittade jag min tofs. Det var bara att gå och hämta masken och sedan gå tillbaka för att dyka ner och hämta skiten. Som pensionärerna tittade på mig.

Så lär dig av mig: sätt aldrig tofsen med nyckeln i håret. I alla fall inte när du kör UV-rugby. För det går vilt till, kan jag lova.

CMAS v/s PADI

Sitter och tittar i en ”incidentlista” vilken redogör anmälda olyckor vid dykning från 1994 till 2007. När jag sitter och scrollar genom listan som aldrig tycks ta slut fylls jag av blandade känslor. Fasa över de mer allvarliga olyckorna. Glädje över att jag valde att utbildas med CMAS.

Du som har varit med ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas valde mellan att utbildas med PADI eller CMAS. Då visste jag inte skillnaden. Det gör jag däremot bättre nu. Visserligen har jag inte pratat med någon PADI-dykare, så detta är den uppfattning jag har fått av CMAS. Låt mig förklara den för dig:

När man dyker med CMAS så dyker man alltid i par, där man i svenska vatten använder sig av parlinan. Det är en lina som kopplar samman paren, och med hjälp av den kan dykaren snabbt signalera om den behöver hjälp eller snabbt märka ifall någonting har hänt med parkamraten. Någon sådan lina använder inte PADI-dykare, med motiveringen (vad jag har hört) att ”tänk ifall kamraten plötsligt stiger? Då kommer jag ju dras upp med ifall jag har lina. Eller tänk om linan fastnar.” CMAS” utbildningar är också längre än PADIs. Med andra ord har jag fått uppfattningen att CMAS är grymt mycket säkrare.

Och nu när jag har tittat igenom den här ”incidentlistan” och gjort lite snabba beräkningar så kan jag konstatera att så är fallet. 0,6 procent av alla CMAS anmälda olyckar var dödsfall. Hela 6,7 procent av PADIs var det. Detta är 11 gånger så mycket än CMAS.

Så, förstår ni att jag är glad? Dessa siffror får mig också att tänka på en dykskräckhistoria som Henni berättade efter att hon hade varit i Egypten och dykit. Där frågade hon dykguiden vad som var det värsta han hade varit med om i dyksammanhang.

Det hade varit när han varit ute och dykt från en båt med ett gäng. Vinden hade tilltagit så pass mycket att de blev tvungna att avbryta dyket. En efter en ploppade dykare upp. De klättrade upp i båten – så långt allt bra. Tills de startade motorerna… då fick de brutalt veta att det fanns en dykare kvar i vattnet.

Fyfan… jag kan se blodet och strimlorna framför mig. Urk. Och han var PADI, den där killen. Vilket förklarar allt. Med dykledare som prickar av alla dykpar och dykpar som håller koll på varandra hade det där aldrig hänt. Sånt som CMAS har alltså. Jag skulle allt bra gärna vilja veta vad PADI säger om oss.

Dykadykadyka

Nu tänkte jag bara informera världen om att det är dags för mig att gå och sova! Imorgon är det nämligen dags för dykkurs igen. Som du kanske vet så håller jag på att utbildas till 2-stjärnig CMAS-dykare. Det är så himla härligt, så otroligt häftigt! Känslan av att sväva tyngdlös under vattnet är likvärdig med att rasa 200km/h ner genom himlen, bara mycket lugnare. Bara känslan av att kunna andas under vatten är hur cool som helst! Och fatta när jag dyker vid korallreven… det lär jag göra snart om jag ska hinna innan de finns kvar. Tur att det kanske blir utfärd till Egypten med klubben i höst.