Melodifestivalen. Ja, behöver jag egentligen säga så mycket mer? Självklart såg jag på den, och självklart kommer jag i detta inlägg ösa galla över den. Det är det som Melodifestivalen handlar om; att så fort som möjligt såga alla bidrag. Fast igår var inte ens det roligt. Det brukar finnas vissa dugliga låtar som lättar upp stämningen, men inte en enda av låtarna fångade mitt intresse. Jag tyckte att Alcazar var bäst – och DÅ är det illa. Melodifestivalen har förlorat sin glöd. När jag såg artisterna vänta på resultaten slog det mig att varför ska de vara nervösa? Det här är ju ingenting att sträva efter, det enda vinnarna från Sverige kommer få är skit för att det kommer gå så dåligt i Ryssland (jag vet, jag är pessimist). Sedan undrade jag om de verkligen brydde sig, eller om det bara är PR för dem.
Fast Melodifestivalen brukar vara ganska rolig också, måste jag erkänna. Eller i alla fall tiden mellan låtarna. Förra året var Luuk klockren, och Björn Gustafsson var väll inte dålig han eller, om än en aning överdriven. Men i år… Petra Mede. Visst, hon är bra i morgonsoffan, där allt handlar om ironi, men i ett familjeprogram. Skämten föll platta. Eller förlåt, var det några skämt överhuvudtaget? Men det var inte det värsta – det värsta var att hon läste INNANTILL hela tiden. Det var otroligt störande, men även ömkligt. Jag kunde se rubrikerna framför mig, hur media öser skit över Mede (Media – Mede, haha..ha), och jag tyckte synd om henne, precis som jag tyckte synd om den där tjejen från förra året (även hon från morgonsoffan). Vad hette hon nu igen? Nuni? Nooni? Nemi? I alla fall hade jag rätt – det blev rubriker om henne. Jag måste vara synsk. Och säga emot mig själv (jag vill att man inte ska vara elak mot henne och ändå är det vad jag är… eller?) – men det är väll inte särskilt ovanligt att jag gör.
