Det stora problemet är ju valet. Ni som känner mig vet hur svårt jag har för att bestämma mig för saker och ting. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill. En sak vet jag dock: och det är att jag inte vill ha en Iphone. Japp, du läste rätt. Jag vill inte bli en Iphonenörd, jag vet att de är bra lurar men de har ju så fula menyer… nej, jag gillar HTC bättre. De är snygga. I alla fall HTC Sensation. Den ska jag ha.

Då har hon ju bestämt sig, tänker du nu. Men icke! Självfallet finns HTC Sensation i olika modeller. En ny, HTC Sensation XL, som har snabbare processor och har  0,5 tum större skärm än den vanliga… bamsestor. Den är snyggare och är dyrare, 1200 kr kostar den närmare bestämt. Värt det? Kanske, om jag ska ha den länge. Eller?

Men innan framtiden och nuet hamnar i fokus så måste jag ju säga någonting om de sista dagarna i Sabah. Efter Sandakan (där vi inte gjorde mycket mer än att handla lite presenter) så drog vi till KK, där vi bodde hos en malaysisk familj i tre nätter. Visiten avbröts med att vi drog ut till en ö utanför KK och tältade en natt. Det var en riktigt härlig med klart vatten och koraller att snorkla vid. Elin blev attackerad och biten av en nemofisk (en stor en!), vi blev brända av maneter och jag glömde min snorkel på båten vilket kostade mig 300 spänn. En rolig tur var det! Elin lämnade mig och Jacob i torsdags, då hon drog vidare till Indonesien. Det var ett snabbt avsked, och allt blev verkligt – nu var resan över. Eller inte riktigt än. Jag och Jacob tillbringade sista natten på en 5-stjärnig resort, badade i havet, solade vid poolen, drack rödvin och åt gott. Ja, det var ett riktigt härligt avslut. Och efter över 30 timmars resande andades jag åter svensk luft. Åt köttbullar på IKEA (såklart). Home, sweet home. Åter till verkligheten.

Jajustja, vi gjorde även ett ”homestay” i Lahad Datu. Nicolas (han vi träffade i KK) hade en bror i Lahad Datu, och den brodern skjutsade oss ut till Datum Valley (vilket tog 2 timmar bara att åka dit, så det var väldigt snällt – annars hade vi inte kommit ut för transporten var full). Vi fick även sova hos brodern, hans son fyllde två år så det var kalas med supergod mat, tårta och så kom ju släkten. Det var faktiskt hur kul som helst! Väldigt annorlunda upplevelse.

Sipadan is the only oceanic island in Malaysia, rising 600 metres (2,000 ft) from the seabed.  Sipadan is located at the heart of the Indo-Pacific basin, the centre of one of the richest marine habitats in the world. More than 3,000 species of fish and hundreds of coral species have been classified in this ecosystem. Sipadan has been rated by many dive journals as one of the top destinations for diving in the world.

- Wikipedia (världens mest tillförlitliga källa)

Ja, där dök vi idag, 3 dyk, varje strax under 1 timma. Redan när vi sjönk ner i djupet märktes det att det här var helt annorlunda än Mabul och Kapalai, där vi tidigare dykt. Sikten var otroligt bra, vi simmade längs branta korallväggar vilka myllrade av fiskliv. Där det bara var 4o meter djupt kunde vi se ända till botten, men där det var 600 meter försvann korallerna i en mörkblå avgrund. När vi såg den första hajen, Grey reef shark, ensam simma några meter under oss, spred sig glädjen genom kroppen. Vi fick se haj! Och om vi fick – vi slutade snabbt räkna men över tjugo var det i alla fall. De flesta var white tip shark, inte överdrivet stora så rädd blev man inte. De låg och sov lite överallt, simmade omkring in the deep blue sea. Annat som var häftigt var de enorma stimmen med barracuda och Jack fish, de simmade likt en enhet tätt intill oss, ja runt oss. Många unicorn fish var det också, stora firrar med ett horn i pannan. Nej, Sipadan var verkligen magiskt.

Hajarna skrämde som sagt ingen, men ändå var jag under andra dyket idag rädd för första gången under vattenytan. Inte på grund av något djur, utan på grund över att jag helt plötsligt fick ont i örat (fånigt värre). Det gick inte att tryckutjämna och snart kändes det som om örat skulle sprängas. Vi var nere på 18 meter och jag tänkte att jag var tvungen att komma upp, så jag började simma långsamt uppåt, men kom knappt någonstans. Jag var rädd för att jag skulle simma för fort, och då kan värre saker hända än en sprängd trumhinna (inte för att min trumhinna gick sönder men den kunde ha gjort). Vad som kändes som en evighet senare försvann den sprängande känslan och det gjorde bara ont. Det gör fortfarande ont men jag kunde i alla fall fortsätta dyka och göra ett till dyk efteråt (som tur var – den här dagen var ju inte billig!). Nej, det var lite obehagligt, men så länge man tar det lugnt så är det ingen fara. No worries! Dykning is the shit. (Och, som min kära gamla tränare en gång sade: smärta går via hjärnan, det kan man koppla bort).

Men imorgon lämnar vi Semporna och dess vackra öar, då bär det nämligen av mot inlandet. Mot regnskog och vilda djur, förhoppningsvis, mot Danum Valley Centre. Har inte lyckats få tag på dem men hoppas att vi får bo hos dem (forskarna, det är ett forskningscenter) inne i bushen ett par nätter. Håll tummen!

Hoppas ni hade en bra jul där hemma, måste jag ju börja med att säga. Själva var vi på forsränning (en riktigt lugn en, den vi hade bokat var tydligen för farlig på grund av regnperioden) och sen gick vi ut på en pub. Jag och Elin hade träffat ägaren på flygplatsen (hans familj skjutsade oss till vårt hostel – jag vet, det låter skumt men det slutade ju bra) så vi satt i VIP-hörnan och blev bjudna på whiskey (utblandad med vatten) och beertower. Några kinestjejer sjöng och dansade i tomtekjolar och det var även ett lotteri som vi mot all förvåning (?) vann. Summan av kardemumman var att det var en mycket trevlig och annorlunda julafton!

Knappt hade vi hunnit somna innan det var dags att ta bussen till Semporna. 10 timmar tog det, och sedan tog vi ut oss till Mabul Island. Två dagar har vi dykt, vi har sett muränor, cuttle fishes, massa turtles. Vi har sett lion fishes, frog fishes, bluespotted manta ray. Det har varit hur coolt som helst, men ett faktum har gnagt sönder oss… vi hade inget permit att dyka i Sipadan, dykstället som lär vara bland de bästa i världen (hört det förr?). Dykstället där det i princip är hajgaranti, där man kan se hammarhajar, giant manta rays, 20 turtles på ett dyk, octupus och squids… åhhh, vad frustrerade vi var för att vi skulle missa detta! Vad vi önskade att en tsunami skulle skölja bort alla förutseende dykare som hade förbokat sin permit till Sipadan! (Endast 120 dykare är tillåtna där per dag – inklusive dive masters) Så idag, efter inrådan från dive master James, gick vi tre och jagade permits. Och vi hittade det. Vi ska dyka på Sipadan! Elin kör den 1a januari (om hon inte bangar) och jag och Jacob den andra. Varför är då rubriken till detta inlägg ångestfylld glädje undrar  ni nu där hemma. Jo… för att det är så grymt jävla dyrt. 1300 kr kostar en dag på Sipadan… och vi har redan lagt ut 1100 kr på dykning… och jag som så jättegärna skulle vilja dyka 1 dag till utöver Sipadan, samt ett nattdyk! Detta skulle kosta 700 kr till… Åh,åh, åh! Jag vill dyka, dyka, dyka! När kommer jag få chans att dyka på sådana här grymma ställen igen? Hur många år kan det inte ta? Nu är jag här, men faktum är, att pengar är en ja… det ger mig ångest, ska ni veta. Blir nog bara Sipadan ändå.

Fan. Tänk om man vore gjord av pengar!

Jag saknar er darhemma! Hoppas ni hade en fin jul. Puss!

Resan hit gick bra, trots att vi hade valdigt ont om tid pa mellanlandningen sa hann vi utan problem. Det var verkligen en lattnad, for jag hade sett framfor mig hur vi fick boka nytt flyg och forlora massor av pengar… pa tal om pengar. Har pa Borneo kommer det ga at pengar, no shit. Tur att jag och Elin har levt sa mycket under budgeten hittills. Bara aktiviteterna vi vill gora kommer ga pa minst 4000 svenska kronor, och sa ska man ju leva pa det ocksa… Men da vantar forsranning (som redan ar bokat, pa julafton kor vi!), turtle island (om vi lyckas fa plats), dykning, river cruise och boende i regnskogen. Problemet ar bara att det ar sa svart att fa igenom bokningar pa den har on, eller alltsa vi ar alldeles for sent ute. Men nagot ska vi ju lyckas gora ur det hela!

Och imorgon… Borneo!