Det var dags, dags för den stora dagen. För toppbestigningen av Kebnekaise. Efter en rejäl frukost bestående av gröt, varm choklad och macka så tittade vi upp mot bergen som omgav oss – det enda vi såg var ett tungt molntäcke.
Så vi avvaktade några timmar, men då det inte blev bättre gick vi ned till fjällstationen och frågade om råd. De gav oss grönt tecken och snabbt gav vi oss av, fulla av energi. Då var klockan 13. Först gick det enkelt, och vi hade turen att njuta av fina utsikter, trots molnen. Vi åt lunch tidigt och trodde att vi hade ca 2 timmar kvar till toppen. Ha! Så var det verkligen inte. Det tog oss 6 timmar, och modet sjönk när vi förstod att berget vi besteg först inte var Kebnekaise utan Vierranvárri. Vi fick gå ned nästan lika långt som vi hade gått upp, för att sedan börja bestiga det riktiga målet. Molnen tätnade allt mer och vi trodde att varje krön var slutet. Tillslut var toppstugan dock där, och vi gick in för att vila en stund, lagom till att det började snöa. Vattnet började ta slut och vi hade ingen mat förrutom några äckliga energibars (inte de jag hade gjort själv). Nu vräckte snön ner, men vi fortsatte. Vi mötte ett par som sa att det var ca 30 min kvar, och de varnade oss för att gå den sista biten på glaciären. Själva hade de fått krypa på alla fyra och känt efter med staven. Vi kom fram ändå, pulsade genom snön men stannade snart. Molnen var så täta att vi inte ens kunde se toppen, och på grund av säkerhetsskäl valde vi att inte fortsätta.
Färden ner var vi riktigt trötta, och nu hade sikten blivit riktigt dålig. Jag hade väldigt svårt att se de röda markeringarna på stenarna – men som tur var hade Jacob bättre färgsinne så vi tog oss ner utan problem. När vi närmade oss Kittelbäcken, eller forsen som vi kallade den, stötte vi på en australienare som inte hittade markeringarna. Klockan var då snart elva på kvällen och han hade varit ute och gått sedan 9 på morgonen. Han var en aning trött, med andra ord. Hans ”vänner” hade lämnat honom för att han gick så långsamt, så vi hjälpte honom hela vägen tillbaka till fjällstationen. En norrman kom ikapp oss och gjorde sällskap – vilken brokig skara vi måste ha varit! Men det var roligt, att australienaren var så slut gav mig extra energi. Han sinkade oss en del, men det gjorde ingenting, och klockan var nästan 3 när vi var tillbaka i tältet. 14 timmars vandring hade tröttat ut oss och vi somnade snabbt.
Sammanfattningsvis kan jag säga att vi hade underskattat Kebnekaise och att det kanske inte var så smart att gå upp när molnen var så täta och sikten var så dålig. Men att vi kunde hjälpa en annan människa i nöd vägde helt klart upp faktumet att vi aldrig fick se toppen (även om vi stod på den).
