Hans tomma blick är stadigt riktad upp mot den gråspäckiga himlen. Solen är dystert avskärmad från trädens döende blad som sakta dalar ner emot marken. Allt har sin tid. En ensam kråka korsar vilset himlavalvet. Den slår sig ner på ett ensligt hustak och betraktar omvärlden. Gatan är ödsligt tom. Ner i brunnen droppar tjockt rött blod, som långsamt förenar sig med det blanka vattnet därnere. En blek hand ligger stilla lutad över kanten, dränkt i sin egen mörka vätska. Kråkan lyfter åter och flyger med bestämda vindslag ner till den kalla asfalten, då en dörr öppnas i huset intill och en ung kvinna kommer ut. Hon har en nervös uppsyn och är fortfarande klädd i sovkläder. Hon ropar någonting, förtvivlat, och med blicken söker hon igenom området. Den stannar vid kråkan som förskrämt flyr därifrån. Kvinnan undslipper ett desperat skri, som ringer i kråkans hål till öron. Mödosamt springer hon fram i sina ulliga tofflor, vilka är alldeles för stora för hennes nätta små fötter. Hon hukar sig över en livlös kropp och gråter. Hon drar handen genom hans mörka hår och stänger hans öppna ögon. En bil rullar förbi, saktar in, föraren vänder sig undrande om, men hon märker det inte så bilföraren rycker på axlarna och kör vidare. Det är inte mödan värd.
Hon förstår inte. Nyss fantiserade hon lyckligt om deras framtid. Nu låter hon försiktigt fingrarna smeka hans vita ansikte, hans hud är lika kall och hård som is. Hennes hals blir tjock och hon för handen till sin rundade mage. Hon skriker åter gällt.
En man går förbi på andra sidan gatan. Han håller jackan hårt omkring sig när den kyliga höstvinden sliter tag i honom. Han hör skriket och vänder förbryllat på huvudet. Där sitter en kvinna lutad över någonting, någonting som ser ut som en människa… han är nära på att gå över till henne och fråga vad det är, men hindrar sig i sista stund. Han känner på sitt ansikte, drar fingrarna över de färska såren. Han försöker erinra sig hur de kom dit men ryser då av obehag. Minnesbilder flimrar snabbt förbi. Han vet vem det är som ligger där, livlös, för alltid stilla. Han vet vems liv som har slocknat inatt. Han ser ner på sin bruna jacka och upptäcker att den är fläckad av blod. Det går att tvätta bort, men inte hans fläckade hjärta. Vinden stöter hårt emot honom, som om den straffar honom. Han drar ner händerna i fickorna och slår emot någonting vasst. Kniven.
Skakande av chock tar hon fram sin mobiltelefon och slår det tresiffriga numret. När rösten svarar likgiltigt i andra änden tystnar hon. Rösten upprepar sin fråga och kvinnan får stammande fram vad hon vill säga. Hon lägger på och ser hjälplöst upp mot den grå himlen med sina tårfyllda ögon. Vem gör såhär? Barnet sparkar till i magen och hon ser åter ner på mannen. Magen och armarna är sönderslagna, hans ansikte knappt igenkännligt. Han ligger i en pöl av sitt eget blod, en pöl som kvinnan nu också sitter på knä i. Hon kan inte förlåta sig själv för att han har legat här utanför hennes dörr, utan att hon har märkt någonting. Varför, skriker hon förtvivlat, varför?
Mannen ökar på stegen. Ja, varför? Han kan inte minnas. Han har alltid burit på kniv, och i sina yngre dagar använde han den ofta. Slagsmål, rån. Men han hade aldrig dödat någon. Han vill inte minnas, men ändå dyker mannens ord åter upp i hans sinne, lägg ner ditt vapen och slåss som en man! Han hade fnyst till svar och höjt kniven än en gång. Han hade huggit som besatt. Mannen föll ihop i en hög, men han fortsatte. Inte förrän han blev trött i armen hade han sänkt kniven, betraktat mannen som sedan länge låg stilla och tittade upp mot den klara stjärnhimlen med sina tomma ögon.
Den där mannen hade förstört för honom. Pengarna rann ur hans fickor och han hade bara velat ha tillräckligt för att betala sina skulder. Bara. Den gamla damen hade varit perfekt. Tanter går alltid omkring med plånboken i handväskan. Men den där mannen hade hindrat honom och hon hade kommit undan. Det fick inte ske. Mannen vänder sig bakåt och ger den förtvivlade kvinnan en sista blick.
Ja, egentligen, varför?
Kråkan slår sig åter ner på det tomma hustaket. En bil med blinkande lampor kommer och stannar vid den där hemska kvinnan som jagat bort honom. Han klipper med vingarna och betraktar scenen. Kyrkklockor hörs dystert ringa in den nya timmen. Det har varit en ovanligt lugn dag och det har gjort kråkan illa till mods. Den tycker om när människorna därnere skyndar sig förbi, när bilarna släpper ut sina illaluktande små moln. Nu råder dödens tystnad och kylan är bitande kall. Två gulklädda män lyfter upp kroppen från dess viloplats och bär in den i bilen. Det är för sent, alltid för sent. De grå molnen på himlen hopar sig och skänker nu den tysta staden ett stilla regn. Dropparna slår emot trottoaren och drar med sig den röda pölen ner i brunnarna. När kvällen kommer är allting borta. Människorna börjar åter gå omkring på gatorna och märker inte av dödens stillhet som tidigare rått där. Efter några dagar minns inte kråkan heller vad som inträffat, men han slutar aldrig att undra varför det där huset tvärs emot står ödsligt tomt.
