Stjärnfall

Det är värst om nätterna. När jag släcker sänglampan och mörkret hotfullt omsluter mig likt ett kvävande täcke, så vet jag redan vad som kommer att hända. Jag blundar hårt för att stänga det utom mig, men jag ser det ändå. Under stjärnklara nätter är det inte lika illa. Jag kan tydligt se de välbekanta stjärnbilderna genom mitt stora fönster bredvid sängen. Lilla björn, Orions bälte, vågen… det är om nätterna som det är värst. I drömmars skepnad kastar sig minnena över mig som ett hungrigt rovdjur, de slukar mig med hull och hår, sliter obarmhärtigt köttet ifrån mina ben, de dränker mig med det jag helst av allt vill glömma.

I gatlyktans varma sken syntes snön sakta dala ner mot den redan dunbeklädda marken. Tystnaden i det sovande huset var som sömntabletter för min själ och jag slöt ögonen igen. Jag ville slinka tillbaka in i den smekande drömmen, fastän jag visste att det var omöjligt. Jag ville skjuta upp den kommande skoldagen. Tankarna började domna bort och jag drog omedvetet täcket hårt omkring mig. Plötsligt ryckte ett förväntansfullt fnitter tillbaka mig till verkligheten. Jag visste av erfarenhet vad som skulle hända men som vanligt var jag alltför seg för att reagera. Små barfota fötter smattrade mot det kalla trägolvet, en snabb andhämtning följdes av ett skrik och min kära lillasyster kastade sig över mig.
   ”God morgon-bomb!”
Det kändes som om minst tre av mina revben knäcktes, men ändå var det omöjligt att bli arg på henne. Hon såg retsamt på mig med sina leende ögon, tindrandes och blåa som renaste safirer. Hade jag känt den minsta uns av bitterhet mot henne så hade den utan tvekan smält då. Jag kastade henne av mig, hon tjöt glatt till och när jag for över henne och kittlade henne så skrek hon och skrattade om vartannat. Efter en vild kamp låg vi flämtade kvar i sängen en stund. Jag ägnade inte skolan en tanke, utan var bara lycklig tillsammans med min halvsyster. För riktiga systrar, det var vi inte. Vi hade bara samma pappa, men det spelade inte mig någon roll. Jag älskade henne mest i världen. Hon var min räddande ängel. När jag hade haft det tufft i skolan så var hon alltid där när jag kom hem, tröstade mig och muntrade upp mig. Hon var visserligen tio år yngre än mig men vem som helst kunde se att vi var som tvillingsjälar.
   ”Så bra de passar ihop”, brukade folk säga. ”Tänk när båda blir vuxna, så mycket gott de kommer få från varandra! Vilken tur att Simon slapp fortsätta vara ensambarn.”
Nu låg vi alltså där, bredvid varandra i min mjuka säng, och jag sade någonting som fick Louisa att fnittra sött.
   ”Har du öppnat lucka nummer femton än?” undrade Louisa upphetsat, eller Loui som jag brukade kalla henne. ”Har du det?”
   ”Nej det har jag inte, men om du hämtar julkalendern så gör jag det nu”, svarade jag lugnt.
Loui hoppade genast upp ur sängen, for fram till min bokhylla där ett tunt papper vilade över raden av böcker. Ordning hade aldrig varit min starka sida, men Loui verkade alltid veta vart jag hade lagt mina saker. Vi hade som tradition att själva rita julkalendrar till varandra, och den som Loui nu räckte emot mig var livligt fylld av röda små tomtar som klättrade upp i snöbeklädda träd och stjärnor som lyste ner på de tomma hustaken, där luckorna ännu inte hade öppnats än. Nu när jag skriver ner det låter det som om det vore ett verkligt konstverk, och i mina ögon var det så, men om jag ska vara sanningsenlig så förstår ni nog själva hur mycket en sexårig otålig flicka egentligen kan prestera. Jag lättade försiktigt på den breda tejpbiten, som med ett svagt rasp tog med sig en bit av papperet när jag öppnade den. På himlen framför månen syntes nu siluetten av ett grått flygplan och bredvid ett gult stjärnfall.
   ”Det är vi när vi åker till Thailand”, förklarade Loui lyckligt och hon pekade understrykande med sitt lilla, bleka finger.
Jag log emot henne. Loui var som besatt av stjärnfall, även fast hon aldrig hade sett ett. Hon brukade sitta ute om kvällarna och förgäves speja efter dem. Men de visar sig bara för dem som är i behov av hopp, kom hon fram till. De som behöver önskningen.

Den sista slasken har börjat dragit sig undan och de kala häckarna börjar nu prydas av små, gröna knoppar. Himlen har förlorat sin vinterbleka färg och skänker mig värme istället för kyla när jag promenerar framåt längs trottoaren. Jag ser en gul tussilago trycka sig fram mellan en springa i asfalten, och med ens väller tårarna upp för mina ögon vilket gör så att omgivningen mister sina konturer. Minnesbilderna skimrar förbi framför mitt inre och jag försöker tränga dem bort från mig, samtidigt som jag skäms över att jag gör så. Skolans betonggrå gestalt tornar upp sig framför mig och får hårstråna att resa sig på mina armar. Jag stannar upp, flämtar. Ångesten ersätter tårarna, måste jag verkligen gå dit? Varför ska jag gå dit? Beslutsamheten gror sig fast inuti mig, tränger undan klumpen i magen. Jag viker av in till den spirande parken där gamla växters skal reser sig höga och mörka, för att snart åter igen grönska. Jag känner mig som de där blommorna. Tom, död. Men jag har svårt att förstå att jag någonsin kommer att kunna gro till liv igen.

Snön singlade fortfarande ned, som om någon hade skurit upp en tjock dunkudde och hällde ut över den lilla staden. Skolans askgrå gestalt skuggade marken framför sig lika mycket som den skuggade mitt sinne. Jag ville inte gå dit, men jag visste att jag var tvungen. Jag hade redan för mycket frånvaro på listan. Den lyckliga känslan som min lillasyster hade givit mig var nu borta som om den aldrig hade existerat. Jag knöt knytnäven om ett halsband som hon själv hade gjort och gett mig och som jag alltid hade i fickan. Jag försökte associera fram den gångna morgonen. Mina läppar kröktes till ett leende när jag framför mig kunde se hennes glada ögon, hennes lilla runda näsa och hennes smala läppar som log så brett att kinderna blev rundnätta och jag kunde se hennes små mjölktänder och gluggen där framme. Det gav mig styrka. Med stolt rygg mötte jag det som hade varit min fiende i snart nio långa år. Snön krasade under mina kängor. Redan när jag satte min första fot på skolgården kände jag hur alla blickar drogs emot mig. Dömande, hatiska blickar. Jag knöt handen hårdare. Drog ett djupt andetag. Jag hade bestämt mig för att den här gången, idag, så skulle jag klara det. Klara av att gå rakryggad genom lejonets kula. Men liksom alla andra dagar så böjdes mitt huvud neråt av skam. Ryggen bröts ner av alla dessa blickar, de var som slag som haglade över mig. Jag fäste blicken på alla cigarettfimpar som täckte snön jag gick på. De är patetiska. Jag bet mig i läppen och öppnade dörren. Den unkna värmen slog emot mig och jag körde ner handen i jeansfickan och lät halsbandet glida ner.
   ”Hej Simon!”
Jag tittade förvånat upp när jag hörde den ljuva rösten tilltala mig. Va? Vet hon vad jag heter? Framför mig stod Miriam, en mörk skönhet om jag ska låta lite poetisk. Hon log mot mig och jag kunde inte för allt världen förstå varför. Hade jag något i ansiktet? Reflektmässigt lät jag handen känna efter.
   ”Öh… hej Miriam”, svarade jag. Rösten lät hes och gäll efter att ha gått tyst genom kylan, som om jag var i målbrottet eller någonting. Mina kinder hettade till, och jag förbannade mig själv, hoppas det inte syns. Miriam fnittrade till. Var det vänligt menat? Varför skulle det vara det förresten? Jag såg mig omkring i korridoren, den var tom. Var det möjligt att Miriam kanske ville vara snäll?
   ”Jag hörde av mamma att ni skulle åka till Thailand över jul”, sade hon oväntat.
Jag ryckte till, som om jag hade fått ett slag. Sluta! uppmanade jag strängt mig själv. Det är ju uppenbart att hon inte tänker vara dum. När jag drog mig till minnes så brukade Miriam faktiskt inte vara taskig. Hon brukade till och med le emot mig ibland. Kanske var det för att hennes mamma kände min pappa som det var så?
   ”Ja, det ska vi”, mumlade jag och vågade inte riktigt möta hennes blick.
   ”Kul! Det ska vi också göra! Till Khao Lak?”
Jag vågade snegla på henne för att se om hon drev med mig eller inte. Men hennes ögon glittrade sådär ärligt att jag faktiskt vågade mig på att tro på henne. Jag rätade lite på ryggen.
   ”Japp.” Jag knäckte på nacken och försökte låta sådär cool som de andra killarna brukade göra. ”Vi ska vara borta över hela lovet.”
Hennes söta kinder bröts upp i ett ivrigt leende.
   ”Gud, vad bra! Då slipper jag umgås med mina tråkiga föräldrar hela lovet.” Hon tystnade, som om hon sagt någonting dumt. Kanske var det min förvirrade min som fick hennes förväntansfulla ord att rinna ut i sanden, för jag förstod inte alls vad hon menade. Jag väntade mig att hennes vänliga yttre när som helst skulle försvinna för att visa mig hennes rätta jag, den där elaka blicken och de dräpande orden som jag fått höra från andra i så många år. Men de kom inte. Istället fortsatte hon försiktigt, som om det var hon som när som helst väntade sig att jag skulle börja håna henne.
   ”Alltså… om du skulle vilja förstås… jag menar, du kanske inte vill… ja, du vet.”
Nu var det hon som dumt såg ner i marken och med ens kände jag mig som den överlägsna, som om jag för en gångs skull hade all makt i min hand. Jag bestämde mig för att hantera bättre med den än vad andra gjorde.
   ”Du menar att vi skulle kunna hänga med varandra där nere?” sade jag självsäkert. Hon såg blygt upp på mig och nickade svagt.
   ”Självklart kan vi göra det”, drog jag till med och jag kände hur magen pirrade till. Jag kände mig lycklig, jag kände mig som om jag faktiskt var någon. Jag drog ner handen i den trånga fickan och slöt fingrarna om Louis halsband.

  ”Var god spänn fast säkerhetsbältena”, beordrade den likgiltiga rösten ur flygplanets högtalare.
Jag lutade mig över Loui och vi båda kikade spänt ut genom det lilla fönstret. Vi såg inte mycket mer än den gråa upplysta flygplatsen men var lika enträgna för det. Det var första gången som vi skulle flyga, och jag var tvungen att medge att jag var en aning nervös. Femton timmar skulle det ta, utan byten. Trots att jag visste att jag borde vara trött, med tanke på att vi hade varit tvungna att gå upp klockan halv fyra på morgonen för att hinna till flygplatsen, så hade jag nog aldrig känt mig så pigg. Jul i Thailand! Det var nytt och det var spännande. Det enda landet som jag hade varit i tidigare, förutom Sverige förstås, var Finland och det var inte mycket att skryta om. Vem som helst har ju varit i Finland. Men Thailand? Hur många har varit där? Ett förväntansfullt leende spreds sig över mitt ansikte, och det pirrade lyckligt till i magen på mig när planet började rulla. Loui kramade hårt om sin slitna nallebjörn och lade sin lilla hand i min. Jag tryckte den lugnande.
   ”Det kommer att gå bra”, lovade jag med min mest allvetande röst som jag kunde åstadkomma.
   ”Men tänk om vi dör?” ifrågasatte Loui, och jag kunde både se och höra att hon var nära till gråt.
   ”Det är klart vi inte gör”, försäkrade jag och skrattade lite.
   ”Jag kommer dö”, gnällde hon skräckslaget.
   ”Ja, det kommer du”, medgav jag allvarligt. Hon spärrade förskräckt upp ögonen och jag fortsatte leende: ”Men inte idag. Inte på många, många år.”
   ”Kommer jag att bli lika skruttig som gammelmormor?” undrade Loui barnsligt oskyldigt.
   ”Skruttigare”, skrattade jag.
   ”Jag ska dö före dig”, sade Loui bestämt.
Jag såg oförstående på henne.
   ”Ja, så slipper jag bli ledsen”, förklarade hon smilandes.
   ”Själviska unge”, skojade jag och började kittla henne under hennes små armar, vilket fick henne att börja vråla av skratt.
Plötsligt kände jag hur någon puttade till mig i sidan och jag slutade genast. Pappa. Jag hade helt glömt bort att han satt bredvid mig.
   ”Simon”, bannade han lågt. ”Sluta upp med det där.”
Mina kinder blossade till när jag skämdes, men jag kunde ändå inte sluta le när jag såg hur Louis rädsla var som försvunnen och ett upprymt leende nu lekte över hennes läppar. Flygplanet dånade och vi tuggade frenetiskt på tuggummina som pappa hade gett till oss innan för att slippa lock i öronen. Plötsligt försvann det värsta av dånet och magen pirrade till när marken lättade under oss.

Jag sätter mig ned på den blöta marken. Smutsen tränger sig in i mina byxor, men det bryr jag mig inte om. Istället lägger jag mig ner i det döda gräset, med huvudet i handflatorna. Himlen är ljusblå och de vita molnen pryder den som små dunpuffar. Tankarna flödar genom mitt huvud men jag fäster ingen större uppmärksamhet på någon av dem. De är så meningslösa allihop. En ensam fågel sjunger in våren från sin gren uppe i eken. Liggandes på den tomma ängen sjunker jag in i ett slags lugn, inte rofyllt, men ändå lugnt. Jag känner inte att jag måste någonting samtidigt som jag inte känner att jag vill någonting heller. Att jag någonsin kommer vilja något igen känns ungefär lika troligt som att jag kommer att sätta min fot på månen innan jag dör. Orken rinner ur mig tillsammans med min livslust, så att jag känner mig som den sista droppen vatten i den stekheta öknen. Ögonlocken blir tunga och medvetandet glider iväg.

De första dagarna i Khao Lak var underbara. Jag behöver väll knappast nämna att vi gjorde allt som alla gör när de åker på semester; vi solade, vi badade, vi käkade glass. Pappa och Lisa, hans fru och Louis mamma, höll sig mest för sig själva medan jag och Loui var med varandra. Redan den första frukosten stötte vi på Miriam och hennes mamma, som bodde på samma hotell som oss. När jag såg Miriams mörka hårsvall och nästintill svarta ögon så började jag genast flacka med blicken. När hon log mot mig så var jag helt säker på att jag drömde. Det kunde inte vara verkligt. Julafton närmade sig, och jag öppnade lucka nummer 21. Där fanns två stjärnor som lyste gult.
”Det är du och jag Simon”, log Loui stolt. ”Vi lyser för varandra uppe på himlen. På så vis kommer vi alltid vara tillsammans. Du och jag.”
Jag besvarade kärleksfullt hennes leende och ruskade till henne i håret.

Juldagarna var över nu. Jag låg och drog mig i min säng, för trött för att orka vakna till riktigt än. Jag tänkte tillbaka på de gångna dagarna och log vid minnena. Den här resan var verkligen perfekt. Jag hade fått en autistisk gitarr i julklapp, det jag mest av allt ville ha. Jag hade tillbringat dagarna tillsammans med Miriam, och det hade visat sig att hon var allt en tjej skulle vara; söt, rolig och lättpratad. Jag kände mig som en helt ny människa när vi strosade fram längs sandkanten, när vi kastade oss ut i de höga vågorna. Mitt hår hade börjats blekt av solen och min hy hade blivit lätt gyllenbrun. Det var nästan så att jag tyckte om vad jag såg. Julafton här i Thailand hade verkligen varit speciellt. Hotellet hade bjudit på svenskt julbord, julgranen av plast glittrade vackert mitt i matsalen. Till och med jultomten hade kommit, till Louis förtjusning. Jag märker själv att jag börjar bli vuxen, för själv tycker jag inte längre att julafton är särskilt speciellt, men när jag såg lilla Louis ögon tindra så är det omöjligt att inte bli ett med julkänslan. Juldagen och annandag jul gjorde vi egentligen ingenting speciellt, förutom att det fortfarande fanns julmat på hotellet. Idag var det den tjugosjunde december, och nu var julen helt slut. För de flesta i alla fall. Jag hade fortfarande fler presenter att se fram emot, för när jag kom hem skulle jag ju få av mamma. Magen blev med ens tung av dåligt samvete. Stackars mamma. Jag hade tillbringat julen hos henne varje år i hela mitt liv, tills i år. Jag hade visserligen bott hos pappa heltid de senaste åren, men mamma hade ingen annan familj att fira med. Mormor var död och morfar hade hon ingen kontakt med. Jag försökte förtränga bilden av mammas besvikna ansiktsuttryck när jag berättade att jag hade beslutat att följa med pappa till Thailand, men ju mer jag försökte glömma desto starkare blev bilden. Jag hade sagt till henne att det bara var för att jag aldrig hade åkt utomlands tidigare som jag ville, men i själva verket så var jag innerst inne lättad. Visst älskade jag min mamma, men våra julaftnar tillsammans hade en tendens till att bli långa och sega. Jag längtade efter att fira tillsammans med en familj. Med Loui, Lisa och pappa. Stackars mamma, jag hade inte vågat fråga henne vad hon skulle göra nu eftersom jag var rädd att hon skulle svara att hon skulle vara ensam hemma. Om så var fallet hade jag aldrig kunnat åka, och det ville jag ju. Fast när det hade varit julafton hade jag inte kunnat sluta tänka på henne. Satt hon ensam i soffan? Hur hade jag kunnat vara så självisk! Mitt samvetes tortyr avbröts av att Loui kastade en kudde på mig, vilket fick mig att glömma vad jag nyss tänkt på och istället återvända till nuet, till det underbara Thailand. Jag grep tag i den vita kudden som hamnat rakt i ansiktet på mig, och slungade den tillbaka till min blonda lillasyster som satt och skrattade i sängen bredvid.
   ”Vad vill du?” skällde jag i ett försök till att låta sur, men det lyckades inget vidare.
   ”Mamma och pappa säger att vi inte ska vara på stranden idag”, berättade Loui och till skillnad från mitt tafatta försök så lyckades hon låta riktigt tjurig.
   ”Varför inte?” undrade jag förvånat.
   ”De vill åka på marknad”, muttrade hon.
   ”Men det kan vi ju inte göra!” utbrast jag. Jag hade nämligen bestämt med Miriam att vi skulle träffas idag klockan nio på stranden. Jag ville inte gå omkring på en stekhet marknad där de bara säljer en massa skräp.
Loui nickade instämmande och jag förstod vart hon ville komma.
   ”Jag år och pratar med dem”, sade jag bestämt och slängde av mig täcket.
Pappa och Lisa satt ute på balkongen. Den fuktiga, varma luften som slog emot mig chockade mig lika mycket varje morgon efter en natt med kylig aircondition. De satt och tittade ut över det ändlösa havet, men såg förvånat på mig när jag kom ut med en irriterad min.
”Vad är det Simon?” frågade pappa. Man kunde verkligen se vem av dem Loui hade fått sina typiskt svenska drag ifrån. Pappas hår var naturligt kritvitt, trots att han var strax över fyrtio. Hans ögon var lika klarblå som havet bakom honom, ja han såg ut som en Emil i Lönneberga fast en aningen äldre och längre. Från Lisa hade Loui fått sina dockaktiga runda kinder, men det var också bara den enda likheten. Lisa hade färgat håret brunrött, fast vilken som var hennes riktiga hårfärg visste jag inte. Jag hade alltid tyckt om henne, för hon behandlade mig som så gammal jag var, inte som pappa och min riktiga mamma som fortfarande verkade tro att jag knappt börjat ettan.
   ”Ska vi åka på marknad idag?” undrade jag otåligt.
   ”Ja, det ska vi”, svarade pappa som verkade förstå vart samtalet skulle bära iväg.
   ”Varför det?”
   ”För att vi har bestämt det.”
   ”För att det här är en speciell marknad som bara kommer vara idag”, förtydligade Lisa med sin mjuka röst, vilken lugnade ner mig, som alltid.
   ”Vaddå speciell?”
   ”Den har både frukter och kläder”, svarade hon.
   ”Kan inte jag och Loui få stanna hemma?” bönade jag och såg på dem med mina hundögon.
   ”Ni följer med”, bestämde pappa.
  ”Varför skulle ni vilja det?” Lisa ignorerade pappas beslut, och jag såg en möjlighet till att få slippa,
   ”Vi pallar inte gå runt och titta i stånd. Det är så varmt idag, vi vill ligga på stranden.”
”Du kan inte ta hand om Loui”, fastställde pappa. Jag såg bedjandes på Lisa.
   ”Det kan jag visst det”, envisades jag. ”Snälla. Jag har ju tagit hand om henne de andra dagarna.”
  ”Men då har vi funnits i närheten”, invände pappa. Jag började bli arg på honom, varför kunde han inte lita på mig? Men jag fick inte visa min ilska, för då var det kört. Så jag bet ihop och klämde fram ett leende.
  ”Jag ska träffa Miriam också, vi kan ta hand om Loui tillsammans.”
  ”Aha! Så det är där skon klämmer”, log Lisa finurligt. ”Du ska träffa Miriam.”
Jag gjorde en grimas som skulle förtydliga att om Lisa trodde att jag gillade Miriam så trodde hon fel, men den gav nog snarare motsatt effekt.
   ”Du får stanna om ni är vid poolen här på hotellet”, gav pappa till slut med sig.
  ”Klart vi gör”, försäkrade jag glatt, stranden, poolen – vad spelade det för roll? Bara jag fick tillbringa dagen med Miriam, och Loui, så var jag nöjd.

Solen klättrar mödosamt ner mot sin nattliga boning medan jag ligger där på ängen, men det enda jag kan tänka på är livet. Döden. Jag tycker inte om klangen på ordet döden. Det låter så mörkt, så hemskt. Inte som livet, som låter så ljust och glatt när det i själva verket oftast är tvärtom. Skammen och skulden kväver mig, och jag kommer inte ens ihåg när jag log sist. Det finns bara en sak jag kan tänka på och det är att det var mitt fel.

Människorna kryllade runt och i poolen som myror gör runt en sockerbit. Jag stod förgäves och spanade efter en ledig plats medan Loui stod vid min sida, iklädd sin rosa baddräkt. Vi stod i skuggan av en palm, men ändå så var hettan outhärdlig.
   ”Där finns det två stolar”, sade Loui och pekade bort mot andra änden av poolområdet.
Jag skakade på huvudet.
   ”Vi måste ha tre. Miriam…” Jag tystnade, för med ens kom jag ihåg Miriam. Vi skulle ju mötas vid stranden! Jag svor tyst till.
   ”Kom Loui, vi måste gå till stranden”, sade jag bestämt och började gå. Loui kom snabbt springandes efter mig med badbollen under armen.
   ”Men pappa sa ju…”
   ”Strunta i vad pappa sa!” fräste jag åt henne. Hon såg sårat på mig med sina stora ögon, men jag hade inte tid till att vara ångerfull, även fast jag visste att jag inte borde prata så till henne. Jag var stressad, Miriam stod ju på stranden och väntade på mig. Hotellet låg långt från stranden, men vi småsprang dit så efter kanske tio minuter var vi framme. Jag spejade jäktat efter henne genom folkmassan – hade jag tyckt att det var mycket folk runt poolen så var det ingenting jämfört med här. Stranden var kanske tjugo meter bred och hon syntes inte till någonstans. Mina axlar sjönk moloket ner till marken. Hon måste ha gått därifrån…
   ”Simon?”
Jag for omedelbart runt, och där stod hon, min vän Miriam, med sina bruna lockar fritt fallandes ner mot hennes bara axlar. Min vän. Det pirrade lyckligt till i magen på mig, jag hade en vän!
   ”Förlåt att jag är sen, men…”
   ”Det gör ingenting”, avbröt Miriam mig. Hon såg rakt in i mina bruna ögon och log varmt med sina tunna läppar. Världen omkring mig försvann så att det enda som existerade var hon, hennes smala ansikte med sina mjuka linjer. Vi stod där och pratade om den gångna julen, och jag hörde ingenting annat än hennes ljusa röst, ingen vind, inget sorl från människorna på stranden. Det var magiskt och jag kände mig så viktig. Viktig för Miriam.
Plötsligt avbröts förtrollningen av att min lillasyster drog i mina badbyxor och såg irriterat upp på mig, som om hon försökt väcka mig hur länge som helst.
   ”Jag sa jag går ner till Erik där borta.” Hon pekade med sin fria hand mot en blond pojke i hennes ålder som satt och gjorde ett sandslott vid strandkanten. Han var också från Sverige och bodde på samma hotell som oss, och han och Loui hade blivit vänner. Precis som jag och Miriam.
   ”Gör det du”, svarade jag likgiltigt. Hon stirrade fortfarande surt på mig, som om hon nu var arg för att jag lät henne göra som hon ville utan vidare. Sedan vände hon sig om och sprang iväg ner mot vattnet. Jag vände min uppmärksamhet återigen mot Miriam, som nu såg orolig ut.
   ”Är det så bra att hon går ner dit?” undrade hon försiktigt.
   ”Hon går ju inte ner i vattnet.” Jag ryckte på axlarna men kastade en blick efter Loui som för att försäkra mig om att hon verkligen inte gjorde det. Men hon satt redan vid pojken Eriks sida.
   ”Var är dina föräldrar?” frågade jag istället. Jag ville så gärna få tillbaka den magiska bubblan som omslutit oss för en liten stund sedan.
    ”De är uppe vid marknaden, men jag hade ju lovat att träffa dig, så…” Hon log urskuldande, som om det egentligen inte betydde särskilt mycket för henne att hon stannat kvar för min skull, när det i själva verket gjorde det. För mig betydde det mycket i alla fall.
   ”Mina föräldrar är också på marknaden!” utbrast jag. ”Men jag stannade också kvar eftersom jag hade lovat att träffa dig.”
Vi skrattade tillsammans och jag kände mig så lycklig, som om det här var någonting som skulle vara för evigt.
Jag hade fel.

Plötsligt hörde jag hur någon skrek till och jag såg Miriam skräckslaget spärra upp ögonen. Kalla kårar klättrade snabbt upp längsmed ryggraden och jag vände mig långsamt om.
Det första jag lade märke till att vågorna som kom in mot stranden var ovanligt höga. Det andra jag såg var människor som började springa upp från stranden, som om djävulen själv kom emot dem. Andra gick nyfiket närmare för att titta på de stora vågorna som var på väg in, men fortfarande var långt ute. Jag kisade med ögonen mot solen. De var verkligen höga. Plötsligt klickade det till i skallen på mig, och jag förstod vad som skulle hända. Gårdagen innan hade det blåst mycket mer än idag, och vågorna hade varit jättehöga. Höga vågor drar ner en i vattnet. Men idag blåste det inte alls lika mycket, men ändå var de här vågorna minst dubbelt så höga. Håren reste sig på hela kroppen.
   ”Loui!” skrek jag.
Hon hörde mig inte.
Jag såg vågen komma närmare, jag såg hur den reste sig som om havet öppnade sin käft för att sluka de på stranden, för att sluka Loui. De vita gässen var som fradga på en vild best. Jag tänkte mig inte för, utan började genast springa rakt mot lejonets gap.
   ”LOUI!” vrålade jag igen.
Det kändes som om flera kilometer skiljde oss emellan, och jag sprang för allt vad jag var värd. Vågen reste sig högre och högre. Nu tittade Loui upp mot mig, hon såg min panik och vred sakta på huvudet mot havet. Jag hörde henne skrika, och det skar som knivar i mitt hjärta.
Måste springa fortare!
Det var för sent.
Det dånade öronbedövande när vågens käft gick igen, rakt över Loui och hennes väns huvud. Jag såg dem sprattla och dras med vattnet som snabbt var på väg tillbaka till sin plats i havet. Jag hörde människors panikslagna skrik runtomkring mig och jag delade deras rädsla. Men jag slutade inte att springa. En man försökte ta tag i mig, skrek åt mig att springa upp mot land, fler vågor var på väg. Men jag lyssnade inte. Det enda jag tänkte på var Loui. Jag var nästan framme nu. Jag såg hur en ny våg reste sig, högre än den förra. Min beslutsamhet stärktes. Louis rosa baddräkt lyste genom vattnet och jag såg hur hon drogs med som om hon vore en död trasdocka.
   ”Loui!”
Jag grep tag armen om hennes midja och lyfte upp henne i min famn. Hon började genast hosta upp vatten och jag läste i hennes ansikte att hon var lättad över att jag hade kommit. Jag hade räddat henne, såg hon ut att tänka. Hon var säker nu.
Så var det i själva verket inte.
I ögonvrån såg jag vågen som närmade sig, likt en vägg som rörde sig med olidlig fart. Det fanns ingen tid att förlora. Jag började springa tillbaka mot torra land. Jag kände inte hur benen började värka och hur andningen var flåsande och nätt. Jag kände inte hur fötterna sjönk ner i den blöta sanden. Inte heller kände jag hur Louis tyngd fick ryggen och armarna att böja sig. Det enda jag kände var min lillasysters andetag som varslade att hon var vid liv. Det gav mig hopp och jag såg hur avståndet mellan oss och byggnaderna minskade. Men jag kunde också höra hur vågen närmade sig bakom oss.
Plötsligt var vattnet över mig. Det enda jag såg var det vita skummet som slungade ner mig mot marken, som om jag vore en kägla som föll för bowlingklotet. Vi drogs med tillbaka dit vi kom ifrån och jag kämpade med benen, men jag visste inte hur jag skulle kunna resa mig upp, jag fick inte släppa taget om Loui. Vattnet drog ner oss, jag försökte sätta ner knäna men sanden rann undan. Var det över nu? Någon tog tag om mig, hjälpte oss upp på benen igen. Saltet brände i mina ögon men jag tvingade mig själv att öppna dem ändå. Min räddare var ingen mindre än Miriam.
   ”Skynda!” uppmanade hon mig.
Jag behövde inga fler tillsägelser. Snabbt var vi på benen igen, den här gången fick Loui springa vid min sida men jag höll henne hårt i handen. Vågen var över oss igen, men den här var inte lika hög och stark så vi lyckades hålla oss på benen. Vi sprang vidare. Väl framme vid husen kunde jag andas ut. Vi var i säkerhet, tänkte jag utmattat. Jag vände mig om mot havet och det kändes som om hjärtat slutade att slå när jag såg vad som var på väg mot oss. En vägg högre än husen vi stod vid tog sig framåt över stranden. En vägg av vatten. Folk sprang omkring som yra höns, de skrek och de grät. Jag stod som paralyserad när jag såg vågen sluka de höga palmerna. Jag visste att vi borde springa vidare, men ändå kunde jag inte röra mig. Det var så otroligt, så makabert att jag bara var tvungen att stå kvar och se det. Vågen bröts och slukade hela stranden, människorna drogs ner som drivved ner mot havets djup. Det fanns ingenting vi kunde göra. Jag höll för ögonen på Loui så att hon skulle slippa se. Nu var det hon som kramade min hand så hårt att det nästan gjorde ont. Knappt hade väggen hunnit rasera innan en ny byggts upp och drog upp ännu högre än den förra.

   ”Simon!” skrek Miriam och drog i mig. ”Vi måste springa!”
Men jag kunde inte slita blicken. Jag såg hur vågen splittrades mot husväggen, jag hörde det enorma dundret av när huset gick sönder. Det kom emot oss. Men Miriam slog till mig, rakt i ansiktet. Jag såg förvånat på henne.
   ”Vi måste springa!” röt hon igen.
Den här gången lyssnade jag. Vi sprang längs gatan uppåt, men vi var inte de enda som gjorde det. Människorna puttades och trängdes egoistiskt som ungdomar kan göra på en fullproppad konsert. Men det här var allvar. Det här var på liv eller död. Någon hade ramlat omkull på marken, men alla struntade bara i dem och hoppade över dem eller rentav klev på dem. Vi försökte hoppa över. Vågorna försökte likt hungriga händer ta tag i oss och dra ner oss igen, men vi lyckades stå på benen. Skrot följde med dem, bilar och jag vet inte vad. Människor krossades, döda kroppar flöt med vågorna. Det enda jag tänkte på var att fortsätta springa.
Men vågorna blev bara högre. Där vi befann oss var inte vågorna tillräckligt starka för att rasera hus längre, men vattnet förde med sig stenar och bilar som dödade en om man befann sig på marken. Vi såg människor som hade klättrat upp i lyktstolpar och i träd, och vi förstod att vi var tvungna att göra samma sak. Vi kom fram till en palm och utan att växla några egentliga ord med varandra så började vi klättra uppför den. Miriam först, sen Loui och sist jag. Snart är vi i säkerhet, försökte jag inbilla mig själv. Snart sitter vi som de andra och bara väntar ut tills de hela är över. Men innan vi hann upp så var en till våg över oss, det var nog den högsta hittills, för till och med där vi var så omsvärmade vattnet oss, ryckte och slet. Jag höll hårt tag om palmen och blundade. Jag kände hur hela trädet sviktade men den höll, ja till min lycka så höll den. Triumfen slocknade dock när jag slog upp ögonen. Jag skulle fortsätta uppåt när jag upptäckte det hemska.
Loui var borta.
Jag skrek ut min skräck och förtvivlan. Jag slutade inte skrika när nästa våg var över oss igen och tryckte sig ner i min hals. När den hade sjunkit undan satt jag fortfarande fastklamrad.
   ”Loui!”
Jag tittade mig panikslaget om efter henne men hon syntes inte till någonstans. Överallt fanns bara massa vatten och främmande människor. Men ingen Loui. Tårarna började fylla mina redan salta ögon.
   ”LOUI!” grät jag.
Jag såg upp igen för att försäkra mig om att hon inte satt däruppe bland palmens blad, men det gjorde hon inte. Där fanns bara Miriam, som upprivet såg ner på mig.
   ”Kom upp Simon!”, ropade hon.
   ”Nej”, svarade jag. ”Jag hoppar ner efter Loui!”
   ”Loui är borta”, tjöt Miriam. ”Du måste komma upp.”
Loui är borta.
Hennes ord ringde i mina öron, och när tankarna paralyserades så rörde sig armarna och benen mekaniskt uppför palmen. När jag satt bland bladen vid hennes sida kände jag hur hon fattade min hand. Men jag vägrade se på henne. Istället spejade jag ut i vattnet därnere. Jag såg våg efter våg skölja över gatorna, med bilar och lik i bagaget. Jag hörde skriken, men inte Louis skrik. Jag såg ingen Loui.

Loui är borta.
Jag sluter ögonen, försöker stänga sanningen utom mig men det går inte. Den tränger sig in genom sprickor i mitt inre och jag inser det fruktansvärda än en gång. Loui är död. Jag och Miriam överlevde, men Loui är död. Jag minns pappas och Lisas min när vi återförenades. De bannade mig inte men jag kunde känna blickarna. Det var mitt fel. Jag vet att de tänkte – att de fortfarande tänker – att om jag hade stannat på hotellet med Loui som vi hade blivit tillsagda så hade vi båda överlevt. Hotellet hade nämligen varit helt oskadat. Jag hade kommit tillbaka, och där låg allting som förut, som om ingenting hade hänt. Där låg våra sängar i en enda oreda, kudden som Loui hade kastat på mig samma morgon. Som hon aldrig skulle kasta igen. Där låg min gitarr. Jag minns att jag tog upp gitarren och slungade ut den genom fönstret. Den smälte väl samman med den raserade världen utanför. Pappa sade inte någonting.
Jag sätter mig upp och känner den svaga nattbrisen stryka min kind. Jag vill gråta men det går inte längre. Jag grät inte ens under minnesstunderna, men då sade jag mig att det var därför att det fortfarande fanns hopp för att hon levde, att hon låg oidentifierad i ett sjukhus någonstans i Thailand. Efter två månader som var de längsta i mitt liv så kom hennes kropp till Sverige.
Pappa ville inte att jag skulle följa med, men jag insisterade. Jag kan fortfarande se bilden av henne framför mig. Hennes lilla kropp hade varit alldeles tilltyglad och ansiktet var krossat. Ändå var kroppen så ren, så vit. Det såg inte alls ut som hon, för hon låg så stilla och rofylld. Hon som alltid brukade vara full av energi, låg nu för alltid stilla. Ena hennes öga och kind var bortslitet men det andra ögat sov djupt. Jag behövde bara slänga ett ögonkast på henne för att sedan inte kunna sluta spy. Men inte heller då grät jag.
Det var mitt fel!
Hade jag inte tagit ner henne till stranden hade det aldrig hänt. Om jag inte hade varit så nonchalant och självupptagen och låtit henne gå ner till Erik så hade det kanske inte heller hänt. Det finns så många om, så många småsaker som hade kunnat förändra så mycket.
Men det går inte att dra tillbaks klockan.
Är det dags att dö? Jag vet inte. Jag ser ingen anledning till att leva längre, och om jag dör så får jag åtminstone träffa dig igen. Jag har förlorat allt hopp, och brukar man inte säga att hoppet är det sista som lämnar en människa? Jag bestämmer mig.
Jag drar fram halsbandet ur fickan, vrider på de små pärlorna fram och tillbaka. Jag blickar upp mot natthimlen och ser två utmärkande stjärnor lysa ner på mig med all sin styrka.
Vi lyser för varandra uppe på himlen, Simon. På så vis kommer vi alltid vara tillsammans.
En ensam tår trillar äntligen nerför min kind. Stjärnorna tröstar mig och lockar fram en antydning till leende i mina mungipor. Det är som om du talar till mig.
Du och jag.
Plötsligt lyser ett stjärnfall upp himlen, som en pil av hopp, och den träffar mig rakt i hjärtat.
Ögonen tåras men det känns som om du sitter här bredvid mig, som vi brukade sitta, och vi ser den tillsammans. Och du är överlycklig av att äntligen ha fått sett ditt stjärnfall.