Idag har jag äntligen sett elefanter. Det hela började med ett svårt beslut, vi splittrades nämligen mellan två bilar; en som letade efter lejon och en som letade efter elefanter. Efter mycket om och men (jag måste ha bedjat och frågat varje människa här om vad jag skulle välja, om jag blev utskrattad) så valde jag elefantbilen. Jag valde rätt – vi såg kanske femton elefanter på en hord på kanske trettio, medan lejonbilen inte hittade lejonen. Willem ledde oss dit – en riktigt suverän tracker. Han ser mindre djur och spår som ingen annan ser och tar oss jämt till lejonen, eller i det här fallet elefanter. Det var riktigt häftigt att äntligen få se dem, visst såg jag elefanter i Kruger men på något sätt så känns de här mer verkliga. En mamma med två barn började komma mot oss, flaxandes med öronen, varnade oss för att komma närmare. Gå! Det var häftigt, nervkittlande. På vägen hem när jag tittade upp på den vackra stjärnhimlen funderade jag över om lejonbilen hade funnit sina lejon, och jag var orolig för att vi inte skulle hitta lejonen något mer innan jag åker. När jag kände den förvånansvärt varma vinden mot mina kinder började jag överväga en framtid där jag jobbar här i Afrika med sådana här saker. Även om jag inte börjar med det kommer jag garanterat komma tillbaka hit. Det finns så mycket att lära sig om allting, så mycket mening med allting. Som varför zebran har ränder (därför att rovdjuren ser i svartvitt och därför ser flocken som ett enda djur; samt därför att det svarta drar till sig värme och det vita stöter ifrån det eller vad man ska säga).
Jaja, nu vet jag inte vad jag ska skriva mer, men ni får ha det så bra därhemma. Själv kommer jag käka grillat och gott, och njuta av en ovanligt varm kväll.
