Klockan är 13:36 och jag antar att ni där hemma ligger och steker på stranden, alternativt jobbar eller kanske äter lite sallad till lunch. Själv sitter jag på Johannesburg flygplats, där jag minst av allt vill vara just nu. Inget illa mot själva flygplatsen, det är inget fel på den (de har ju Nandos) däremot så vill jag inte hem. Jag vill vara kvar, kvar för alltid. Det förvånar till och med mig att jag hyser en sådan stark motvilja mot att åka hem, första veckan i Selati längtade jag hem flera gånger, men nu, nu vill jag inget hellre än att samla brännvirke tillsammans med de andra för att sedan åka ut på en eftermiddagsdrive igen. När Selatis grindar för en sista gång stängdes bakom mig, när jag åkte vägen in till stan, när planet lyfte från Phalaborwa för en timma och tjugo minuter sedan var ångesten så stark inom mig att jag inte kan beskriva den… för ovanlighetens skull finner jag inga ord… läpparna spändes i en plågsam grimas, jag ville gråta men inga tårar närmade sig ögonen. Hela tiden tänkte jag på Tom och Jody, på Sheldon och Jenny, och de andra som skulle leva vidare på detta underbara ställe (om så inte för alltid), medan jag kommer hem till Sverige kommer de fortfarande söka efter Mika, Stitches, Selati och Shaka (med andra ord lejonen); de kommer fortsätta på dessa välbekanta vägar som Lekkersmith och Mahoud Clearing medan de för mig kommer blekna bort till ett avlägset minne, till tystnade skratt och suddiga skuggor. Jag hoppas att vi ses igen. Vi pratade om att åka till London allihopa, där de flesta bor, och träffas igen. Jag ska se till att det blir av. Dessa människor har under en sådan kort tid betytt väldigt mycket för mig, påverkat mig väldigt mycket, och jag tror inte jag överdriver när jag säger att de har förändrat mitt liv. Jag tror nämligen jag vet vad jag vill nu.
Men nog med sentimentalitet. Jag har inte skrivit om mina senaste dagar, och det finns massor att berätta. Sedan de nya volontärerna kom så har vi sett lejonen varje dag (förutom i morse). Hela lejonflocken var vid Mahoud Clearing i tre dagar, något ganska ovanligt då de brukar röra sig mera. Där såg vi bland annat mina favoriter Armarula – en enorm lejonhona med en härlig attityd – och Skinny. Först trodde jag att Skinny var Mburu eftersom Jenny hade sagt så, men hon hade förväxlat dem. Skinny är alltså den nyfikna unghannen som tar sig närmare bilen än något annat lejon. I lördags var vi i två bilar som sökte efter lejonen, och så händer det att Skinny går fram till den andra bilen. Lägger sig ned precis bredvid den. Cirkulerar runt den. Och sedan – läs och häpna – rör vid hjulet med sin tass och biter i hjulet! Trots att jag satt säkert i bilen tjugo meter därifrån var jag skitskraj. Inte ens när Jenny startade sin bil blev Skinny rädd, han bara backade tillbaka några steg. Han är verkligen min favorit. Fast det där var lite för mycket, och jag undrar vagt vad han kommer göra härnäst.
På lördag dag åkte vi på en auktion, där det såldes sable antilopes för orimliga priser – den dyraste gick på en miljon och trehundratusen kronor. Det är sjukt hur rika de här landsägarna är; en av dem hade köpt ut en annan därför att ljuset hos dennes hus störde honom. Hur rik är man inte då? Jag tycker inte direkt om de här landsägarna, eller jo, Liz som gav oss bröd när vi var fast och mannen som därefter skjutsade oss hem igen, men jag gillar inte de andra. Varför? Jo, för att de stör oss; och de agerar idiotiskt när de är nära lejonen. I lördags kväll stod de upp i bilen, viftade åt lejonen och ropade att de skulle komma dit, de använde kamera med blixt och en tjej satt på fronten och hoppade faktiskt av – allt detta när lejonen befann sig runt tio meter därifrån. Inte undra på att Skinny vågar ta sig så nära. En annan sak som vi såg i lördags kväll var att Mika hade skadat sitt högra bakben, hon haltade och kunde bara gå några meter innan hon lade sig ner igen. Kanske var det därför lejonen stannade på samma plats så länge. Tyvärr vet jag inte hur hon mår nu, jag såg henne sist i söndags morse (vi lyckades övertala Willem att åka ut på en extra drive trots ledigheten), hon hade då blivit lite bättre men det var fortfarande långt ifrån bra. Jag undrar vad som har hänt. I lördag kväll hade vi förresten cocktailkväll, jag, Lucy och Jody klädde upp oss i klänning kvällen till ära – något som till en början kändes oerhört dumt eftersom vi är – förlåt, var – mitt i bushen. Men tro det eller ej så även fast de andra skrattade åt oss så fick vi dem alla att byta om till lite trevligare kläder, utan att säga någonting! Det var en riktigt kul och galen kväll, tänker inte gå in på några detaljer, och det var knappt några timmar sömn innan några få tappra – däribland jag – gav oss ut på en morgondrive. Vi såg bland annat en pytonorm sov i ett tak på ett övergivet gammalt camp, och lejonen förstås, och på eftermiddagen gick vi en promenad i the Sable Paddock. Jody, Harry och Rachel lämnade oss efter bara någon timme, men jag, Simon, Tom och Adam vandrade vidare, genom höga gräs och snåriga buskar. Vi såg inget annat än vårtsvin, eller jo Simon såg någonting ”stort brunt” springa över vägen. Det roliga var att vi gick vilse och inte visste vart vi var, men precis när solen gick ner så kom vi fram till grinden, vilket var tur med tanke på hyenorna som bor där. Detta var nog den bästa ”dagen-efter” som jag någonsin kommer ha.
I går, måndag, så blev vi jagade av Mikas ena lejonunge, hilarious, och vi hittade även Skinny, Stitches och Mburu. Dessa tre unghanar har tillsist blivit utkastade från flocken – vi missade fajten – och de var nu på jakt efter ett eget territorium, medan Mika var tillsammans med Armarula och deras fem barn och Shaka och Selati var på egen hand, spårlöst försvunna. Och just i detta spännande skede måste jag lämna dem! Jag vill veta vad som händer, hur Mika mår, var hanarna hamnar. Men icke. Icke, icke, icke.
Nu skall jag titta på alla bilder från resan. Rensa lite bland dem. Och när jag kommer hem skall jag publicera dessa texter samt lägga ut bilder. Men innan jag gör detta hemma kommer jag söka runt bland olika universitet, för jag har ändrat mig om vad jag vill ägna mitt liv åt. Eller i alla fall de närmaste tio åren av mitt liv.
Ha det.
