Krigarkaninen

Just nu tittar jag på Xena på kanal 6. När jag var liten älskade jag det programet, och det resulterade till och med i att jag döpte min kanin till just det namnet – Xena. Hon var en svart kanin, vild och otämjd, men med tiden ändå så kelig och mysig. Skulle hon varit en människa skulle hon haft samma personlighet som krigarprinsessan. Hon och hennes syster rymde för jämnan, och våra grannar brukade komma till oss och säga att våra kaniner var hos dem, och så var det bara att gå och hämta dem. En gång rymde de när vi var på en camping, och vår husvagnsgranne hade vaknat på morgonen av att hans katt jagade en kanin. Efter katten kom nästa kanin och jagade honom. När kaninerna tröttnade satte de sig ned och stampade i marken, och sen vågade sig inte katten ut på hela dagen. Kaninerna däremot, sökte sig lugnt mellan alla pensionärers rabatter och knippsade av varenda omsorgsfullt planterade blomma.

Det kallar jag kaniner det.

Den fruktansvärda sanningen

Häromdagen hämtade min äldsta syster sina gamla prydnadsaker, och hittade tydligen även mina som legat bortglömda någonstans nere i källaren. Mor hade tydligen försökt pracka på Emelie dem i tron att de var hennes, vilket Emelie svarade:

    – Tror du på allvar att de här är mina? Titta på dem – hälften är ju trasiga. Det är är Linneas, utan tvekan.

Jag skulle helst vilja säga att hon har fel… men nu sitter jag här, med underliga gipsfigurer och stenar målade i regnbågens alla färger, med trasiga och åter trasiga prydnadssaker från olika länder… och den lilla katten, som från början var vit men nu är äckligt brun eftersom den smakade salt och när jag var liten inte kunde låta bli att slicka på den. Eller vad sägs om gamla kinderäggsleksaker, som jag även haft i mitt prydnadsskåp? Allt detta skräp – som jag ändå drar mig för att slänga.

Det jag ville säga med det här inlägget är att jag är ganska klumpig. Eller okej, kanske inte ganska. Detta är den fruktansvärda sanningen. När det gäller att hålla saker hela så har jag aldrig varit något proffs. Jag vet inte hur jag gör för att tappa allting på marken, eller till och med ut genom fönstret. Men är det inte av plast (som är så fruktansvärt fult) så kommer det, förr eller senare, uppstå ett par sprickor…