Dykning!

Woho! Har äntligen hittat en dykklubb i Norrköping som är aktiv. Utflykter varje lördag, hela sommaren. Ska mejla dom nu och fråga mer om priser och så, och utrustning, om man får vara med om man har CMAS (de är PADI, men jag tror verkligen inte att det spelar någon roll). Jacob har ju två kompletta dykuppsättningar med reggar, viktbälten och tuber, så det ser ut som om vi hyr ett förråd och plockar ner grejerna hit. Så underbart! Vi ska sikta på att följa med på en utflykt 13 juni till Vättern, längtar som fan…!

Att tveka.

Okej, vithajsdyken finns längs sydafrikas södra kust, ner mot Kapstaden. Och jag som kommer vara i nordöstra Sydafrika. Det går ju inte att flyga till Kapstaden på min lediga söndag och göra burdyket över en dag då man inte får ha flygit 12 h före och efter ett dyk… enda chansen till att jag skulle få göra detta är att jag ombokar hemfärdsbiljetten och åker hem ett par dagar senare, övernattar i Kapstaden och dyker sedan. Men jag vet inte. En välbekant röst ploppar in i mitt huvud och säger fördömande: inte kan du göra det själv, övernatta i Kapstaden själv, ensam tjej, tänk på allt som kan hända! Fast samtidigt… jag vill ju verkligen det här. Men så har jag ju också ett helt liv på mig, jag skulle kunna göra det senare, men vem vet hur ekonomin ser ut då? Om jag ens lever så länge ifall jag skjuter upp det? Om jag är kapabel eller villig till att göra det fortfarande? Fast… jag skulle kunna kunna vänta tills vi backpackar om lite mer än ett år. Ifall Jacob följer med vill han säkert också göra detta. Men ändå. Det är så långt kvar tills dess… fast det kanske är roligare att göra det tillsammans med någon annan. Åh… jag är bara rädd för att det inte blir av om jag skjuter upp det.

Att vilja.

Adrealinet pumpar av att bara läsa det här. Blandat med fascination. Jag bara måste skriva upp det här på min livslista. Och när jag ändå är i Sydafrika, så varför inte? Livet är till för att upplevas.

Hemkomst

Jag rullar ena resväskan och bär trunken med torrdräkten över axeln och välkomnas av hundarnas skall. Ändå är det inte en känsla av frid som överväller mig när jag kliver in över tröskeln och slås emot av den välbekanta lukten av hem.

Happ.

En långhelg som har känts som flera veckor är över, underbara dagar med vackert väder som har lämnat spår av en lätt röd bondbränna i mitt ansikte med en vit inramning från dräkten. Underbara dagar med två till tre dyk per dag, där jag har sett krabbor, spindelkrabbor, humrar, fiskar, mareld, koraller. Jag har dykt ner till 30 m där allt var tyst, jag har dykt på natten där hela havet var ett enda stort mörker och där ficklampan visade fiskar som sov svävandes, klippväggar täckta med växtlighet. Jag har svävat utfrån avsatser, över avgrunder som fortsätter nedåt, nedåt. Jag har sett solens strålar falla genom vattnet på växter som ser ut som palmblad, en värld så unik och så fantastisk. 

Jag är nu tvåstjärnig CMAS-dykare.

Innan jag började den här kursen tänkte jag att det här var ”bara” en grej jag ville göra innan jag dog, något jag ville stryka från min livslista, något som verkade kul att uppleva. En engångsgrej egentligen. Men nu… när vi satt i båten iklädda dräkten påväg mot nästa dykställe med vinden i håret, solen i ansiktet och saltvattnet stänkandes över relingen till och från, ja då kände jag att det här är livet. Det var så häftigt, det var så härligt, och jag vill tillbaka, jag vill göra det igen, jag vill att det aldrig skall ta slut. Men det gjorde det, och nu är jag hemma igen. Tillbaka till rutinerna, tillbaka till en värld där ingenting egentligen är nytt och där allting rullar på i samma hjulspår. Samma skola, samma jobb, samma problem och bekymmer, samma lycka. Visst trivs jag med min vardag, men efter den här helgen så… ja, jag vill helt enkelt ha det där lilla extra. Men kryddar man alltid en mat med samma krydda så känner man tillslut inte smaken längre, och jag vill verkligen kunna fortsätta njuta av det här, så därför vill jag inte ha det till min vardag, trots allt.

Och egentligen är detta inte slutet. Detta är bara början. Nu får jag dyka vart jag vill i hela världen – förutom i grottor, isvakar och inuti vrak, men det har jag inte heller intresse för just nu. Redan i september bär det av till Egypten för att dyka i Röda Havet, kosta vad det kosta vill. Jag skall iväg. Och kanske, bara kanske, lyckas jag pussla ihop så att jag när jag är i Sydafrika nu i sommar kan dyka ner i en sådan här bur och uppleva vithajar som Roy pratade om. Om bara tiden finns. Denna tid, som egentligen är oändlig, då vi alla har den, jämt, tills vi dör men då spelar det inte heller längre någon roll. Denna tid som alltid är vår egen och som vi alltid väljer hur vi skall utnyttja den.

Nu skall jag ta min bok (Fevre Dreams av George RR Martin) och lägga mig i solen.

So long dudes.

Med detta inlägg vill jag säga farväl till er i bloggvärlden. Vi har haft en fin tid tillsammans. Tack. Men jag känner att jag inte har något vettigt att säga, och har man inte något vettigt att säga så skall man inte säga någonting.*

I’m leaving now. (vilket på svenska kan översättas till: ”Jag lämnar nu” eller ”Jag drar nu” eller ”Jag sticker förihelvete!!!”)

Hårresande bekännelser

Är man förvånad, är man förvånad? – näe, näe.

Fast lite överraskad är jag faktiskt, om jag ska vara ärlig. Men det är jag ju så sällan, har jag fått höra från en av er läsare (ja – känn dig träffad!), så jag vet inte om det verkligen är dags att börja.

Fast okej, det där om lotto var inte sant. Och inte nobelpriset heller. Så. Nu har jag erkänt. Jag står här med öppna armar, så varsegod allihopa, kasta knivarna på mig, gör det bara, se mig lida. Spotta på mig, håna mig. Gör det bara.

Eh, ja… det som jag blev överraskad över var i alla fall att jag klarade dykprovet för att bli tvåstjärnig CMAS-dykare. Trots att jag chansade mig igenom flera av frågorna (symptom på det där? – yrsel kanske?) så blev jag godkänd på alla delarna. Och om en vecka är hela kursen över, då bär det av till Västkusten för uppdykning och sen är det klart. Jajamen.

Och ikväll bär det av till en annan del av Köping (jag vet, den är gammal, men jag var bara tvungen) för att se på Eurovision song contest. En shot per land som inte ger Sverige några poäng var det sagt… vet inte om jag hejar på mitt fädersland eller inte.

Skyll dig själv

Okej. Jag får panik. Hur fan skall jag få tag på en torrdräkt tills på lördag?

(Och nu hör jag mantrat från dronterna i Ice Age: ”Om du inte planerar för framtiden så skyll… dig… själv. SKYLL-DIG-SJÄLV! SKYLL-DIG-SJÄLV! SKYLL DIG SJÄLV!)

Klantigt värre

Bara så du vet så är jag helt slut. Helt slut! I hela kroppen. Ack, så skönt.

 Dykträningen idag var nämligen hur tuff som helst. Och Jenny, hon som ledde passet, hon var så… ja. Jag vill bara säga att jag tycker om henne – det är omöjligt att göra någonting annat. Det spelar ingen roll när du tittar på henne för hon ler jämt. Ständigt. Och alltid med hela ansiktet. Fast egentligen måste hon vara en djävul – en djävul i en änglagestalt – för som hon kör med oss. Hela tiden nya övningar, den ena jobbigare än den förra. Upp, ner till botten, trampa vatten, ner till botten, upp på land, gör armhävningar, ner på botten, bara armtag.. kan du tänka dig? Och hela tiden, när hon ser oss kämpa och när hon själv gör övningarna, så ler hon. Hon skrattar inombords åt oss, det bara måste hon göra. Ah!

Det jag egentligen skulle skriva om var hur jävla klantig jag är. Jag har nämligen nyckeln till skåpet på en tofs, som jag hade i mitt hår då jag badade. Sedan körde vi undervattensrugby. Ja. Du kan väll tänka dig vad som hände med den tofsen?

Jag duschade, tvättade håret, lade inpackning, bastade, hade det skönt och mysigt då det var dags att gå till skåpet… och jag upptäckte att nyckeln var borta. Panik! Leta, leta, leta. Hittade den ingenstans i duschrummet. Gick ut i badhuset igen; som var öde förutom en grupp pensionärer som körde vattengymnastik. På botten i hoppbassängen hittade jag min tofs. Det var bara att gå och hämta masken och sedan gå tillbaka för att dyka ner och hämta skiten. Som pensionärerna tittade på mig.

Så lär dig av mig: sätt aldrig tofsen med nyckeln i håret. I alla fall inte när du kör UV-rugby. För det går vilt till, kan jag lova.

CMAS v/s PADI

Sitter och tittar i en ”incidentlista” vilken redogör anmälda olyckor vid dykning från 1994 till 2007. När jag sitter och scrollar genom listan som aldrig tycks ta slut fylls jag av blandade känslor. Fasa över de mer allvarliga olyckorna. Glädje över att jag valde att utbildas med CMAS.

Du som har varit med ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas valde mellan att utbildas med PADI eller CMAS. Då visste jag inte skillnaden. Det gör jag däremot bättre nu. Visserligen har jag inte pratat med någon PADI-dykare, så detta är den uppfattning jag har fått av CMAS. Låt mig förklara den för dig:

När man dyker med CMAS så dyker man alltid i par, där man i svenska vatten använder sig av parlinan. Det är en lina som kopplar samman paren, och med hjälp av den kan dykaren snabbt signalera om den behöver hjälp eller snabbt märka ifall någonting har hänt med parkamraten. Någon sådan lina använder inte PADI-dykare, med motiveringen (vad jag har hört) att ”tänk ifall kamraten plötsligt stiger? Då kommer jag ju dras upp med ifall jag har lina. Eller tänk om linan fastnar.” CMAS” utbildningar är också längre än PADIs. Med andra ord har jag fått uppfattningen att CMAS är grymt mycket säkrare.

Och nu när jag har tittat igenom den här ”incidentlistan” och gjort lite snabba beräkningar så kan jag konstatera att så är fallet. 0,6 procent av alla CMAS anmälda olyckar var dödsfall. Hela 6,7 procent av PADIs var det. Detta är 11 gånger så mycket än CMAS.

Så, förstår ni att jag är glad? Dessa siffror får mig också att tänka på en dykskräckhistoria som Henni berättade efter att hon hade varit i Egypten och dykit. Där frågade hon dykguiden vad som var det värsta han hade varit med om i dyksammanhang.

Det hade varit när han varit ute och dykt från en båt med ett gäng. Vinden hade tilltagit så pass mycket att de blev tvungna att avbryta dyket. En efter en ploppade dykare upp. De klättrade upp i båten – så långt allt bra. Tills de startade motorerna… då fick de brutalt veta att det fanns en dykare kvar i vattnet.

Fyfan… jag kan se blodet och strimlorna framför mig. Urk. Och han var PADI, den där killen. Vilket förklarar allt. Med dykledare som prickar av alla dykpar och dykpar som håller koll på varandra hade det där aldrig hänt. Sånt som CMAS har alltså. Jag skulle allt bra gärna vilja veta vad PADI säger om oss.

Dykadykadyka

Nu tänkte jag bara informera världen om att det är dags för mig att gå och sova! Imorgon är det nämligen dags för dykkurs igen. Som du kanske vet så håller jag på att utbildas till 2-stjärnig CMAS-dykare. Det är så himla härligt, så otroligt häftigt! Känslan av att sväva tyngdlös under vattnet är likvärdig med att rasa 200km/h ner genom himlen, bara mycket lugnare. Bara känslan av att kunna andas under vatten är hur cool som helst! Och fatta när jag dyker vid korallreven… det lär jag göra snart om jag ska hinna innan de finns kvar. Tur att det kanske blir utfärd till Egypten med klubben i höst.