Jag tror inte jag är ensam om att vara rädd för döden ibland. Ni vet den där obehagliga, kalla känslan i magen när insikten slukar er, dränker er. När ni blinkar till och inser: Jag kommer verkligen att dö. Livet kommer att ta slut. På riktigt. När jag får den där känslan brukar jag försöka tänka på annat. Eller så pratar jag om det med någon, oftast Jacob. Han är alltid så lugn.
Något som brukar skingra orosmolnet inom mig är förståelsen över livet (det lät djupt hörrudu!), förståelsen över att det faktiskt är viktigt att inte stå och se på. Att faktiskt se till så att man själv mår bra. För vem vill ha levt ett helt liv för att sedan tänka: vart tog tiden vägen? Varför gjorde jag aldrig det? Varför levde jag med någon jag inte älskade? Varför stannade jag på det där jobbet? Jag tror att för många är rädda. Rädda för att leva. Rädda för att förlora. Men den största förlusten är trots allt att aldrig ha vågat.
Jag själv känner mig jävligt nöjd just nu. Ursäkta ordvalet, men jag vill bara styrka det jag känner. Jag har en underbar pojkvän, jag har bra vänner och en bättre familj. För i slutändan är relationer det viktiga. Men även en själv. Jag har mina drömmar, och det börjar klarna nu. Jag kommer faktiskt uppfylla flera av dem. Och framförallt: jag lever det liv jag vill leva.
Nu blev det mycket jag. Ta en funderare själv. För oberoende av ålder och livssituation så har vi alla bara ett liv, som tickar mot slutet. Det är inte värt att leva ett liv som vi inte mår bra av, som inte är i samklang med våra drömmar. För man är aldrig för stor för att drömma. För stor för att våga prova något nytt.
Och kom ihåg: det finns inget rätt eller fel. Inga drömmar är för stora eller för små, eller fåniga. Vissa har inte behovet av att resa och uppleva. Det är okej. Så länge man kan ligga på dödsbädden och känna: Det där, det gjorde jag bra!
