Höjden av klumpighet

Ibland förstår jag mig inte på de sms jag får.

Detta dök upp i min mobil som från ingenstans igår:

Jesper: Du är klumpig!

Jag: Jag vet. Har Louise visat dig hålet i väggen eller?

Jesper: Inte bara det. De blåa krukorna hon skulle visa finns ju inte kvar. Men de som finns nu visade hon hålet i… Tavlan. Vad har du mer haft sönder ;)

Jag: Ehum… låt oss bara säga att jag och Louises lägenhet inte riktigt kommer överens;) (jag har förresten haft sönder hennes bäddsoffa också.)

Jesper: HAHA!!!

Jag: Ja, jag vet. Finns det ett pris i klumpighet så är det mitt.

Jesper: Bra gjort! [Red. anm: Detta uttalas med den där finska dialekten som servitrisen i Ondskan pratar med, ni vet scenen i matsalen]

Eh, ja. Har du ett hem där du bor? Ta inte dit mig. Som du märker slutar det illa.

Den fruktansvärda sanningen

Häromdagen hämtade min äldsta syster sina gamla prydnadsaker, och hittade tydligen även mina som legat bortglömda någonstans nere i källaren. Mor hade tydligen försökt pracka på Emelie dem i tron att de var hennes, vilket Emelie svarade:

    – Tror du på allvar att de här är mina? Titta på dem – hälften är ju trasiga. Det är är Linneas, utan tvekan.

Jag skulle helst vilja säga att hon har fel… men nu sitter jag här, med underliga gipsfigurer och stenar målade i regnbågens alla färger, med trasiga och åter trasiga prydnadssaker från olika länder… och den lilla katten, som från början var vit men nu är äckligt brun eftersom den smakade salt och när jag var liten inte kunde låta bli att slicka på den. Eller vad sägs om gamla kinderäggsleksaker, som jag även haft i mitt prydnadsskåp? Allt detta skräp – som jag ändå drar mig för att slänga.

Det jag ville säga med det här inlägget är att jag är ganska klumpig. Eller okej, kanske inte ganska. Detta är den fruktansvärda sanningen. När det gäller att hålla saker hela så har jag aldrig varit något proffs. Jag vet inte hur jag gör för att tappa allting på marken, eller till och med ut genom fönstret. Men är det inte av plast (som är så fruktansvärt fult) så kommer det, förr eller senare, uppstå ett par sprickor…