Revolution

Idag hände en Rosa Park på jobbet. (Vet du inte vem Rosa Park var, googla. Jag orkar inte förklara det här) Då en person står upp för sig själv och andra – förhoppningsvis – följer efter.

Idag arbetsvägrade Jacob då han satte sig emot att gå ut med hoten. Hoten är, i kort beskrivning, en kassaskärm man fäster runt magen och som man går ut och tar beställningar med i mcdrive-slingan. Denna skickas ut två gånger om dagen (nu i juletid hela dagarna) oavsett väder. Regnar/snöar det? Spelar ingen roll. 20 minusgrader? Äh. Ingen big deal.

Detta vägrade Jacob alltså göra idag, vilket resulterade i att han skickades hem. Och eftersom jag sitter i arbetsmiljörådet kände jag en skyldighet till att kolla upp det här, hur okej det egentligen är. Jag pratade med min mor som är skyddsombud och jag gick in på arbetsmiljöverket. Och jag säger bara en sak.

Hoten måste bort.

Hipp hipp… hurra

Igår hade jag kalas på McDonald’s.

Med detta menar jag inte att jag var själva födelsedagsbarnet (även om jag råkade säga att presenterna var mina), utan att det var jag som var lekledaren. För 11 åttaåriga flickor. Nu brukar barnkalas vanligtvis vara väldigt roliga att hålla i, och det enda svåra brukar vara att komma ihåg namnen på ungjävlarna. Ni kommer väll ihåg när jag sjöng fel namn för födelsedagsbarnet? Igår hände alltså ingenting sådant, men nu var det istället någon människa till brighthead som hade lovat ungen att det skulle bli ansiktsmålning. För det första – jag kan inte måla. För det andra – tiden räcker inte till. Lollo på jobbet erbjöd sig att måla, men när det kom till kritan hann hon inte, så det fick bli jag. Jag målade hjärtan som såg ut som arslen, stjärnor som blev runda kluttar, blommor som blev en enda röra. Hästar som såg ut som uppochnedvända hjärtan, för att citera en av ungarna.  Ändå ville de aldrig sluta bli målade.

Hela kalaset slutade med att jag missade mitt tåg.  När jag för en gångs skull kunde svara ja på frågan ”Varför har du brått? Har du ett tåg att passa eller?” så glömde jag bort tiden. Typiskt.

Och vet ni vad jag fick ge för paket till den lilla flickan? En Mamma Mu-bok. Som var på hälften arabiska. Lite sådär lagom pinsamt. Men jag smusslade ner ett colaglas också, det borde ha gjort henne lite gladare.

Ärsch, ingen anledning till att låta bitter. Det är ju bara en vecka kvar till Sydafrika nu!

VIP-inbjudan

Snart är det dags för nästa personaktivitet på jobbet, som jag och Louise arrangerar. Strax ska vi åka och sätta upp inbjudan i personalrummet. Vi har redan laddat upp den på McTime, och fått två anmälningar, efter bara fem minuter. Kan det bero på denna klockrena inbjudan? (Jag har tagit mig friheten att censurera lite. För mitt och erat eget bästa)

Nu är det äntligen dags för nästa nya, roliga och spännande personaktivitet, dit just DU är bjuden. Vi tänkte köra lite femkamp och grilla gott.

Tid: kl 18.00 – …
Datum: 10 juni 2009
Plats: —–, vi samlas vid kiosken.
Klädsel: Rekommenderas, men inget krav.
Kostnad: Gratis, men vill du ge ett bidrag så tackar vi inte nej… ;)
Medtag: Eget käk och dricka, samt vinnarskalle (för er som kommer vara med i Louise och Linneas lag).
Anmälan: Senast 7/6 2009 till Louise P eller på uppsatt lapp i personalrummet.

Så fram med kalendern och boka in detta, för det är något som du absolut inte vill missa. Detta kommer folk minnas i århundranden, so be there… or die inside.

Vi ses den tionde, om inte på jobbet!

En som anmälde sig förstod inte det där med ”klädsel rekommenderas” Hm. Ironin borde vara påtaglig.

Klirr i kassan

Idag fick jag löneförhöjning förresten! Chefen kallade in mig för att prata, och självfallet började svetten genast rinna nerför pannan på mig. Hade de till slut upptäckt hur mycket jag egentligen äter för? Nej, fick jag till min lycka veta, det var ingenting att ora sig för. Bättre upp! Det var löneförhöjning, fyra hela kronor per timme. Jag avancerar, jajamen.

And the stars fell out of the sky

Idag åkte det en man i driven, tro det eller ej. Han såg ut som en helt vanlig man, kort mörkt hår, solglasögon. Undantaget var att han bar en tajt jeanskjol och nylonstrumpbyxor. Mycket ska man se innan öronen trillar av, som man brukar säga.

Omslagsflicka á la Grease

Jag säger bara en sak: Jag ska aldrig bli fotomodell.

Inte för att jag tror att jag den valmöjligheten, men även om jag nu skulle ha en tendens att bli bra på bild så är modellandet en tortyr för kropp och själ. I alla fall efter fyra timmar iklädd bara en sommarklänning i kyla, kyla, kyla.

Du kanske vet om att jag var på Catch Up’s redaktionsråd för ett par veckor sedan (om inte så har jag säkert skrivit om det i bloggen – det är bara att bläddra tillbaka och leta) där jag slängde ur mig att jag och tre jobbarkompisar ska åka på roadtrip i sommar. Redaktören Henrik tyckte att det lät intressant och frågade om de kunde gå vidare med det, och jag svarade visst, varför inte.

Med tanke på att Catch Up bara är McDonalds personaltidning så trodde jag inte att reportaget skulle bli särskilt avancerat eller seriöst. Men tji fick jag. Helt plötsligt skulle vi vara med på framsidan, och gänget med Hans i spetsen tog med sig en cab a la 50-tal från Stockholm som vi plåtades vid. Fotografen Niklas hade svårt för namn (jag fick heta ”lilla sjöjungfrun” p g a hur jag satt en gång), journalisten Erik var en riktigt trevlig kille som fick en att börja prata för mycket om saker som man kanske inte riktigt skulle vilja ha med i en tidning, sminkaren Linn tyckte att orange framhävde mina ögon och hon gav Jesper värsta raggarfrillan (som Niklas ville få mig att ”ruffsa sönder” jämt och ständigt) och så var det sist men inte minst praktikanten som var en snäll flicka på 14 år och som såg ut att vara minst 25.

Hursomhelst så var det faktiskt roligt att bli stylad och att få bli plåtad, men efter massor av timmar frysandes så var det lite för mycket, vilket säkert också måste ha märkts på korten. Vi skulle skratta, se tuffa ut, låtsas sola, hänga över bilen, posa, titta i kartor, prata, spexa… massor, massor, armar hit, armar dit, släng med håret… Hur fan orkar modeller egentligen?

Erik tog i alla fall min mailadress och mitt mobilnr, och jag har Hans också. Jag bad journalisten Erik om att maila utkastet till reportaget samt skicka över några av bilderna, så vi får la hoppas att han gör det. Har ni tur, och är bilderna tillräckligt bra, så kanske någon hamnar här på bloggen så småningen.

Eller som Erik sa: ”Bilderna kommer bli jättebra - Nicklas är grym på att retuschera.”

Tack för den!

We are the champions

Jag måste bara skryta lite om hur jävla bra mitt team är.

74,5 s var snittet under kvällsruschen i Drivern, och vårat mål var 85. Sug på den du!

Jag har även klippt mig och färgat håret mörkare. Louise färgade det på mig och det var en riktig pärs, men än så länge har jag inte upptäckt några fläckar. En vis liten skena i min mun gör även så att jag läspar, och det har varit lite svårt att… prata svenska så att säga. Orden lät mer som skånska, och det var riktigt hemskt, kan jag säga dig. Jag är säker på att du förstår och lider med mig. Tandläkarn sade att jag skulle kunna prata svenska om någon dag, så det är bara att hålla ut helt enkelt.

Jag här även bokat mina första körlektioner. Hugaliga, äntligen kommer jag igång. Det ser bra ut med livet just nu, om jag får säga det själv.

D.I – metoden går till ända

Vet du vad det är för dag idag? 28 februari. Alltså sista februari. Med andra ord är det 1 mars imorgon.

Alla med än så länge?

Vadet D.I har äntligen nått sitt slut. Det har varit 28 dagar i prövning, i skakfull abstinens. Det har varit kallsvettningar och ångest. Somliga nätter drömde jag hemska mardrömmar, och vaknade upp, skrikandes.

Det har varit 28 dagar utan Donken.

Mina upptaderingar angående detta ämne har varit lite dåligt på den senaste tiden, men ni måste väll förstå att jag helst har velat tänka på saken så lite som möjligt. Men likväl har jag, under mina åtskillda timmar på Donken denna månad, stannat upp och tänkt… tvekat… är det verkligen värt det? Finns Gud? Vad är meningen med livet?

Svaren på den första frågan har varit ”egentligen inte”. Men sagt är sagt, och ett vad är ett vad. Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska än för att vara den som ger sig. Inte heller Louise har käkat någonting. Detta belönas med en massage någon gång under mars (vilken finansieras av alla pengar vi har sparat genom att inte betala personalmat), samt att varken Linn eller Jacob ska äta donkenmat under hela mars. Moahaha! Hahaha! Jag skrattar lika gott åt det som förut. De vet inte vad de ger sig in på, de stackarna.

Så imorgon ska alltså jag och Louise pallra oss upp och käka för fulla muggar. För min del blir det en burgare med hb-kött, ch. burger kyckling, guacomole, sourcreamsås, lök, tomat, sallad, och ost; ost, ost, ost. Perfekt krispiga pommes med ljuv cheddardip. Och en stor cola utan is. Mmmm. Mm. Mmmmmcdonalds.

Många av mina kära arbetskamrater är förresten förvånade över att jag klarade det, konstigt nog. Ellie trodde jag skulle kasta in handduken på en gång. Helena trodde jag inte skulle klara en dag. Men här är jag nu – stolt och eh… ja. Sugen?

Och vikten förresten; som jag lovade innan februari att hålla koll på kontinuerligt? Tja, den har jag ingen aning om. Varken före eller efter. Men två av mina jeans gick sönder förra veckan, så som diet rekommendar jag den här metoden inte.

En kväll med jobbet

En sak kan jag säga er, kära läsare, att är det någonting jag inte är bra på så är det bowling… jag trodde att jag var det; fortfarande minns jag drömserien för ett år sedan då jag var i Reftele, och jag hade fler än 10 strikes och spärrar. På en serie alltså. Jag brukar leva på det än idag, eller rättare sagt tills idag. Vi var nämligen och körde med jobbet; först käkade vi thai, sen bowlade vi. Vi tävlade banorna mot varandra och trots att jag bara hade en strike (men desto fler spärrar) så vann min bana i snittpoäng. Tack vare de andra i mitt lag, måste jag nog säga. Efter bowlingen gick halva gruppen hem, och halva gruppen gick till Corner. Där körde vi bl a killer. Första gången jag gjorde det på 10 pers. Till skillnad från bowling så är jag faktiskt rätt (läst: riktigt) bra på pilkastning. Man har ju kastat en del i sina dar. Så jag kastade ut ett par (där ibland min chef – fan, där rök min semester), tills det bara var jag och Kamilla kvar. Jag hade nr 7 och hon 19 (ni som brukar kasta vet att de två siffrorna ligger bredvid varandra). Jag hade precis kastat bort tre av hennes poäng, så hon hade bara två kvar. Det hela var olidligt spännande.  Jag träffade mig själv. Jag förlorade. Förnedrad. Utbuad. Eh, ja. Eller något i den stilen. Men det var en rolig kväll i alla fall. Just so you know it.

Pladder

– Varning för meningslöst inlägg —

Detta inlägg skriver jag bara för att berätta för er hur in i helskotta trött jag är (jag vet att ni har väntat hela dagen på att få höra om mitt tillstånd). Mellan tio och ett var jag nämligen minitennistränare för ett läger med medelåldern 5,5. Det var 17 ungar. 15 killar, 3 tjejer. Det var skratt, det var gråt, det var skrik. Gissa varför jag är helt slut. (Fast det var faktiskt väldigt kul, fram till sista halvtimmen. Då orkade varken jag eller kidsen något mer). Nu ska jag iväg igen och jobba 15-20. Då lär det bli skratt, stress, och svett.

Och imorgon fyller denna blogg hela 2 veckor. Hur ska vi fira detta? Två veckor i paradiset? Tårta, fyrverkerier? Kanske båda?