Inte folkets val

Jag tänker inte slösa mer ord än nödvändigt på utgången av denna melodifestival. Angående vinnaren… tja, jag tyckte hon sjöng bra opera, men de manliga viskningarna hade jag kunnat klarat mig utan. Att hon skulle vinna fanns inte med på världskartan, men tydligen var det bara för mig och de andra hos Ellie där vi var och såg på det, som tyckte så. I expressen.se:s undersökning tycker 64 % att rätt låt vann.

Men det är inte Malena som är själva katastrofen, det är Carolina af Ugglas. Folket röstade fram henne som tvåa. VARFÖR? vill jag skrika med hela mitt hjärta. Sedan kommer jag till sans och minns att alla vettiga människor med vettig musiksmak – sådana som jag alltså – inte slösar bort sina pengar och ringer och röstar. Och ändå är vi inte sena på att klaga över utgången, vilket är lite lustigt. Skyll dig själv, skyll dig själv…

Tidningar borde inte gå ut och förhandstippa innan själva tävlingen. Vårat stackars, lättpåverkade land följer tidningarnas ord som ett löv med vinden. Vi har ingen vilja. Skriver aftonbladet att det står mellan Malena och Ugglas, ja, då blir det så. Skulle de förhandstippat Molly hade hon knappast kommit sist. Valet och ”makten” står inte hos folket, utan hos media, eftersom folket inte är starka nog att stå emot alla påtryckningar. Tragiskt. Visst är inte melodifestivalen ett så allvarligt betingat ämne, men tänk om det skulle handla om någonting annat? Skulle vi likväl dansa efter tidningarnas åsikter? De flesta, skulle jag tro. Resten skulle sitta där och vara för snåla/lata för att ringa och rösta.

Över till genrepet, som jag ju var på idag. Det var roligt, faktiskt. Men läskigt, jag fick nästan svindel där vi satt. Och många artister sjöng fel, däribland Måns och Andreas. Men det roligaste var att vi fick åka pendeln till Stockholm gratis, p g a tekniska problem, samt att när vi kom till tunnelbanan kommer en kille fram till mig, trycker ett tunnelbanekort i handen på mig och säger:

   – Ta den här, den går ut imorgon och jag kommer inte använda den mer. Du får den!

Det kallar jag schysst – och självklart flyt av mig. För när vi skulle åka hem hann vi inte köpa biljetter eftersom kön var för lång till timautomaten, vilket konduktören såg. Därför fick jag, Louise och Jacob dela och åka på en vuxenbiljett.

Alltsomallt blev alltså transporten 55 kr för mig, ungefär, tur och retur till huvudstaden. Det överväger utgången. Men vem hejade du på? frågar kanske du dataskärmen. Tja, jag hade ingen direkt favorit. Ingen har ju ändå någon chans i eurovision, och många låtar var helt okej. Bra var dock Måns . Fast skulle han ha vunnit hade jag väll inte varit nöjd då heller.

Stjärnor och delirium

Vet ni, jag ska på lördag åka till Globen och titta på melodifestivalgenrepet. Det skulle man inte kunna tro. Men jag låter mig bara dras med, Louise ville ju så gärna, och en kul grej är det ju. Så det blir hon, jag och Jacob som kilar iväg. Det värsta är att jag kommer få höra ”Snälla, snälla” igen.

Men jag slipper i alla fall stå på scen. Häromnatten drömde jag nämligen att Molly Sandén (heter hon så?) var sjuk och att jag skulle uppträda i hennes ställe. Det var hemskt. Jag kan ju inte ens låten. Så jag började köra; mumlade fram lite påhittade ord inför ett fullsatt globen. Efter ett par rader slutade jag upp med att ”sjunga” och försökte uppgivet få dem att ta om låten från början, att jag skulle få en ny chans. Svaret blev ett rungande nej, och jag körde nervöst vidare. Tills refrängen kom. Då visade det sig att jag hade sjungit till Lena PH:s låt ”Jag lever i Delirium”. Då fick jag köra om från början, men inte gick det bättre för det.

Nej, det blir nog bäst om det är Molly som står på scen på lördag.

Sanningen uppdagas

Det råder ingen tvekan om saken, den internationella juryn är en mullvad. Det bevisades idag när de skickade iväg den grekiska låten Alla – kvällens sämsta bidrag. Visst, låten hade fart, men det fanns ett par ödesdigra brister:

• Direkt när jag såg den visste jag att jag hade hört/sett den förut. Det var en typisk eurovisionlåt – som öst skickar.
• De hade bara plockat ihop och snott massa ”vinnarsaker” – alltifrån fiolerna, till trummorna, till batman, till madonnalooken.
• Låten var på grekiska. Hallå, vad tänker de med?! Ska Sverige skicka en låt på grekiska, en låt som vi själva inte ens förstår texten på? Det är som om Grekland skulle skickat Helena Paparizzo (efternamnet rätt?) med en svensk låt. Hur många tror på det?
• Bara att se männskan fick mig att tycka illa om henne, vilket fick stöd av att läsa hennes följande citat:

Molly är jätteduktig och är värdig att gå vidare men jag tycker nog att jag har en bättre chans. Min låt är definitivt ett Eurovision-nummer.

Ja, kanske för att du har kopierat och härmat låten igenom! Argh. Idiot. Eh. Ja.

Nej, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Den internationella juryn vill att vi ska skicka en så dålig låt som möjligt så att de själva vinner. Vi borde skicka BWO. Inte för att jag tyckte låten var någon höjdare eller för att jag tror att de skulle ha någon chans att vinna, men då slipper vi kanske dem nästa år. Märkte ni förresten att Alexander Bard inte hade kortbyxor? Vilken revolt! Han är allt bra cool, den mannen. Alltid så härliga kommentarer.

Och när ska Ingela ”Pling” Forsman gå i pension? Eller åtminstone tröttna? Fast skulle vi ha någon melodifestival utan henne? Då skulle det ju inte bli några låtar kvar.

Internationella mullvaden

Efter att ha tittat på Melodifestivalen kan jag snabbt konstatera några små punkter:

• The Heat var helt klart bäst
• Måns chockerade mig genom att framför ett mer än drägligt (läs: bra) bidrag.
• Amy Diamond lät precis som förra året. Och låten innan det. Och…
• Markoolios låt missade jag. Men snabbreprisen lät som en dålig kopia av Magnus Uggla.
• Petra Mede var BRA! Visst läste hon innantill titt som tätt, men den här gången kom hon med roliga skämt.

Så… sex stycken satt vi hopklämda i tv-soffan och glodde på Årets Festigaste Teveprogram (ehe..) – varmt var det i alla fall. Har du sett årets upplaga så vet du antagligen om de nya reglerna – det är flera röstningar, det är dueller, och det är… den hemliga internationella juryn!

Alltså. Denna jury ska vara baserad på människar från östeuropeiska länder, och SVT menar på att deras röser ska hjälpa oss i den internationella tävlingen.

Förstår de inte att de har blivit lurade? Klart som korvspad att den hemliga internationella juryn vill att vi skickar våra SÄMSTA bidrag så att DERAS länder kan vinna. Ingen tvekan om den saken. Är det tävling så är det.

Se bara på de bidragen som de har röstat fram hittil. Af Ugglas med låten ”Snälla, Snälla” – snälla snälla kliv av scenen, var min tanke. Det där är ett sådant bidrag som Estland skulle kunna skicka. Inte vi. Men kanske sitter Estland med i juryn? Huh, hemska tanke. Idag röstade de fram Diamond med låten ”This is my life” (eller hette den så?). För det första: hur många låtar finns det inte med den titeln? För det andra; som jag skrev i ovanstående punkten. Den där låten kändes inte direkt fräsch. Visst, det vet väll inte Europa om, men den var ändå tråkig och klen.

Så Internationella juryn, eller mullvaden, jag har genomskådat er! Be ware.

Och SVT; ta ert förnuft till fånga och inse sanningen! Innan det är för sent!

Sluta klaga (…säger vem?)

Melodifestivalen. Ja, behöver jag egentligen säga så mycket mer? Självklart såg jag på den, och självklart kommer jag i detta inlägg ösa galla över den. Det är det som Melodifestivalen handlar om; att så fort som möjligt såga alla bidrag. Fast igår var inte ens det roligt. Det brukar finnas vissa dugliga låtar som lättar upp stämningen, men inte en enda av låtarna fångade mitt intresse. Jag tyckte att Alcazar var bäst – och DÅ är det illa. Melodifestivalen har förlorat sin glöd. När jag såg artisterna vänta på resultaten slog det mig att varför ska de vara nervösa? Det här är ju ingenting att sträva efter, det enda vinnarna från Sverige kommer få är skit för att det kommer gå så dåligt i Ryssland (jag vet, jag är pessimist). Sedan undrade jag om de verkligen brydde sig, eller om det bara är PR för dem.

Fast Melodifestivalen brukar vara ganska rolig också, måste jag erkänna. Eller i alla fall tiden mellan låtarna. Förra året var Luuk klockren, och Björn Gustafsson var väll inte dålig han eller, om än en aning överdriven. Men i år… Petra Mede. Visst, hon är bra i morgonsoffan, där allt handlar om ironi, men i ett familjeprogram. Skämten föll platta. Eller förlåt, var det några skämt överhuvudtaget? Men det var inte det värsta – det värsta var att hon läste INNANTILL hela tiden. Det var otroligt störande, men även ömkligt. Jag kunde se rubrikerna framför mig, hur media öser skit över Mede (Media – Mede, haha..ha), och jag tyckte synd om henne, precis som jag tyckte synd om den där tjejen från förra året (även hon från morgonsoffan). Vad hette hon nu igen? Nuni? Nooni? Nemi? I alla fall hade jag rätt – det blev rubriker om henne. Jag måste vara synsk. Och säga emot mig själv (jag vill att man inte ska vara elak mot henne och ändå är det vad jag är… eller?) – men det är väll inte särskilt ovanligt att jag gör.