Jag kunde inte förstå det. Men jag tänkte. Jag tänkte: Kunde det vara möjligt att jag hade gjort något fel? Jag visste att krig är fel. Att döda är fel – jag förstod det. Men jag hade varit med i ett krig. Jag hade dödat, men jag visste att det hade också en miljon andra gjort. Jag satt där, och jag kunde inte komma på förklaringen. Jag såg framför mig människorna i My Lai, kropparna, och de bekymrade mig inte. Jag hade funnit, konfronterat och ödelagt Viet Kong – det var uppdraget den dagen. Jag tänkte: Det kunde inte vara fel, för då skulle jag ha känt ånger över det.
Detta citat kommer från amerikanske löjtnant William L. Calley, som den 16 mars 1968 var högste ansvarig för morden på 507 oskyldiga civila. 173 barn och 76 spädbarn.
Han var alltså skyldig för denna massaker i Song My (My Lail), och det, om inte något, är väll ondska? Ändå tycktes han inte förstå det. Och inte heller det amerikanska folket. Calley blev dömd till livstids fängelse, men frigavs efter tre år i husarrest, då protesterna från amerikanerna var för stora. Det om något är obegripligt. Bara 9 % av de tillfrågade amerikanerna tyckte att det var rätt att åtala Calley. Två tredjedelar var inte upprörda över massakern, trots att de visste om omständigheterna. På frågan “Om du var i armén och fick order att skjuta en grupp obeväpnade civila, däribland äldre, kvinnor och barn, skulle du då lyda ordern?”50 – 60 % svarade ja – och då är det bara hypotetiskt. Ännu fler skulle göra det om det kom till kritan. Dessa var vanliga människor, som du och jag.
Vad är ondska? frågade jag förut. Jag vet, jag tjatar om det, men nu har jag läst färdigt boken som jag köpte. Och inte gjorde den mig besviken. Början var dock en aning långrandig med alla dessa teodicéer, där frågan huruvida Gud och Ondskan går ihop, ställdes. Lars Fr. H. Svendsen, ateist, ifrågasatte (och sågade sönder) religiösa människors argument angående Guds allmakt och godhet. Detta är dock inte en fråga som intresserar mig, eftersom jag inte är religiös och därför ger fanken i vad Gud anses ha med saken att göra.
Jag ville mer veta vad ondska egentligen är. Förut menade jag att ondska var när man njuter av att plåga någon. Nu har jag fått en liten bredare syn på det hela. En gärning kan vara ondskefull och orsaka mycket lidande, men gärningsmannen behöver inte njuta för det. Jag håller med Svendsen när han skriver att det finns fyra sorters ondska:
- Den demoniska ondskan – då något görs bara för att det är ont. Denna ondska är vanligt ur offrens synvinkel, men mer ovanlig ur gärningsmannens. Jag ställer mig kritisk till om den här verkligen finns; gör den det så är det i otroligt liten skala.
- Den instrumentella ondskan – då något ont görs för att uppfylla något gott
- Den idealistiska ondskan – “vi” och “dom”-tänkande, då gärningsmannen tror att offren är “de onda” och måste utplånas.
- Den dumma ondskan – då gärningsmannen inte fattar eller inte vill fatta att den gör något ont.
Jag skulle kunna gå in hur djupt som helst på det här, men är ondska något som fascinerar dig, så är mitt råd: läs den här boken. Du får bland annat läsa hur SS-männen förklarade sina illdåd, något som är verkligen intressant. Franz Stangl, kommendant för utrotningslägret Treblinka, sade, 27 år efter att Treblinka rivits:
Det har inte med hat att göra. De var så svaga, de bara lät det ske, de lät sig utsättas för det. Det var människor man inte hade något gemensamt med, ingen möjlighet att kommunicera med – det är så föraktet föds. Jag fattade aldrig att de bara kunde kapitulera som de gjorde. För inte så länge sedan läste jag en bok om lämlar. Vart femte eller vart sjätte år vandrar de bara ut i havet och dör. Det fick mig att tänka på Treblinka.
Stangl var en vanlig människa, han ville egentligen inte bli kommendat utan bad om att bli förflyttad – vilket nekades. Då valde han att hellre godta det än att sluta. Han var ingen antisemit. Hans ondska växte fram ur förakt. För att slippa förstå att judarna verkligen var människor höll han sig ifrån dem och pratade inte med dem (därav omöjligheten att kommunicera). Det hade lika gärna kunnat varit du, eller jag. Och det är det som är så skrämmande, men samtidigt så fascinerande. Det handlar hela tiden om val. Om att inte falla för rädsla och för fördomar, vilket lägger grunden för ondska och avhumanisering av människor. Jag skulle som sagt kunna gå in hur djupt som helst på ämnet, men jag låter bli. Någonting säger mig att jag redan har skrivit alldeles för långt.
Så se dessa videos istället. Titta på den nedersta filmen till musiken från den översta. Det framkallar rysningar, vill jag lova.
