PADI slår tillbaka

För ett par månader sedan skrev jag ett relativt långt inlägg som gick ut på hur dåliga PADI var som dykare, och hur mycket bättre CMAS är (vilka jag tillhör, förstås). I förrgår när jag var hos min far träffade jag bland annat min farbror, som är PADI-dykare.

Jag: PADI? Aha… det är ni som är så o-säkra att dyka med. Du skall veta hur mycket skit det snackas om er.
Farbror: Enligt oss så är det ni som är ”de onda”.
Jag (höjer överlägset på ögonbrynen): Tss!

Och det var den släktgemytliga stämningen.

Så, nu har jag fått svar på frågan jag ställde den femtonde februari: vad säger PADI om oss? Jo, en massa skit. Stackare, säger jag bara, som har blivit matade med sådana absurda lögner. CMAS is the shit!

CMAS v/s PADI

Sitter och tittar i en ”incidentlista” vilken redogör anmälda olyckor vid dykning från 1994 till 2007. När jag sitter och scrollar genom listan som aldrig tycks ta slut fylls jag av blandade känslor. Fasa över de mer allvarliga olyckorna. Glädje över att jag valde att utbildas med CMAS.

Du som har varit med ett tag kommer kanske ihåg att jag i höstas valde mellan att utbildas med PADI eller CMAS. Då visste jag inte skillnaden. Det gör jag däremot bättre nu. Visserligen har jag inte pratat med någon PADI-dykare, så detta är den uppfattning jag har fått av CMAS. Låt mig förklara den för dig:

När man dyker med CMAS så dyker man alltid i par, där man i svenska vatten använder sig av parlinan. Det är en lina som kopplar samman paren, och med hjälp av den kan dykaren snabbt signalera om den behöver hjälp eller snabbt märka ifall någonting har hänt med parkamraten. Någon sådan lina använder inte PADI-dykare, med motiveringen (vad jag har hört) att ”tänk ifall kamraten plötsligt stiger? Då kommer jag ju dras upp med ifall jag har lina. Eller tänk om linan fastnar.” CMAS” utbildningar är också längre än PADIs. Med andra ord har jag fått uppfattningen att CMAS är grymt mycket säkrare.

Och nu när jag har tittat igenom den här ”incidentlistan” och gjort lite snabba beräkningar så kan jag konstatera att så är fallet. 0,6 procent av alla CMAS anmälda olyckar var dödsfall. Hela 6,7 procent av PADIs var det. Detta är 11 gånger så mycket än CMAS.

Så, förstår ni att jag är glad? Dessa siffror får mig också att tänka på en dykskräckhistoria som Henni berättade efter att hon hade varit i Egypten och dykit. Där frågade hon dykguiden vad som var det värsta han hade varit med om i dyksammanhang.

Det hade varit när han varit ute och dykt från en båt med ett gäng. Vinden hade tilltagit så pass mycket att de blev tvungna att avbryta dyket. En efter en ploppade dykare upp. De klättrade upp i båten – så långt allt bra. Tills de startade motorerna… då fick de brutalt veta att det fanns en dykare kvar i vattnet.

Fyfan… jag kan se blodet och strimlorna framför mig. Urk. Och han var PADI, den där killen. Vilket förklarar allt. Med dykledare som prickar av alla dykpar och dykpar som håller koll på varandra hade det där aldrig hänt. Sånt som CMAS har alltså. Jag skulle allt bra gärna vilja veta vad PADI säger om oss.