Frustrerande politik

Jag försöker sätta mig in i politikens värld inför europaparlamentsvalet, jag försöker hitta ett trovärdigt parti och en kanditat att lägga min röst på. Men det är som att leta efter en fjäder i havet. Hela tiden dras fjädern bort, ner i djupet, virvlar runt, fram och tillbaka och visar inget förstånd alls. Det är frustrerande att se, frustrerande att inte få grepp om det.

Grunden i alla relationer är förtroende. Mellan mor och dotter, företag och kund, parti och väljare. Varför är det så lätt för företag att väcka detta förtroende men så svårt för politikerna? Kanske därför att företag fokuserar på dem själva. Företag förmedlar om varför just deras produkt är så bra. Tre skrev i sin kampanj för inte så länge sedan att när ”telia höjer priserna så sänker vi” eller något dylikt. Då tänkte jag genast att tre, det ska jag minsann aldrig skaffa. För jag tål verkligen inte när någon försöker smutskasta  en annan bara för att framhävda sig själv.

Och det är där problemet med mig och politiken ligger. För gå in på ett partis hemsida och försök att inte hitta någon lång utläggning på vad den borgliga regeringen gör för fel respektive vad den forna gjorde. Jag är så inihelskotta trött på det. Det ger mig bara en känsla av oansvar, av barnslighet. Det är sandlådenivå att säga att ”det här gjorde han, det här gjorde han, skäll på honom nu! Hata honom! Älska mig!”

Varför kan inte partierna fokusera på sig själva? Varför skriver inte partierna vad de har gjort för fel och vad de ska förbättra? Det om något skulle vinna min röst.

Socialdemokraterna vs Moderaterna (?)

Här hade jag tänkt ut massa roliga upplägg på inlägg, men så kommer Kenny och börjar diskutera med mig på msn (eller vem började diskutera med vem? Svårt att komma ihåg), vilket var mycket roligare än att dela med mig i form av bloggen med er. Jag vet, det svider, eller hur? Förlåt.

Det Kenny i alla fall så ihärdigt försökte var att vända mig till socialdemokraterna. Jag skriver vända, även fast jag inte tillhör något politiskt parti. Jag är vilsen. Jag är emot alla. Och snart är det europaparlamentval. Frågan är… blått eller rött?

Att avskaffa eller inte, det är frågan

Tydligen vill vår högerregering avskaffa värnplikten. Jag reagerar när jag läser detta, men jag vet inte hur. Som kvinna drabbar inte lagen mig, och vad jag hört så är det inte direkt så att den är ett tvång för killar heller. Säger de på mönstringen att de verkligen, verkligen inte vill göra lumpen så slipper de för det mesta. Så varför har vi en sådan lag? Varför inte bara ta bort den? Kommer det verkligen bli en så märkbar skillnad? Tja, ja, jag tror det. Måste män aktivt välja så blir det färre. Samtidigt, ska inte var människa få bestämma över sitt eget liv? Det är inte direkt så att vi behöver våra värnpliktiga, för skulle Sverige bli anfallet så skulle vi ändå inte kunna hålla stånd. Det är det man har allianser till. Så jag vet inte riktigt vad jag anser om saken… det är upp till de berörda (läs: männen) att bestämma, tycker jag. Eller vad säger du? (OJOJOJ, jag frågar er läsare om er åsikt, det är ovanligt. Men du vet väll att jag alltid har gjort det, indirekt, om än aldrig officiellt – eller hur?)

God bless Sweden!

Eftersom det snart är dags för Europavalet, så tänkte jag att det var dags att sätta mig in lite i svensk politik. Jag vet inte riktigt vilket parti som jag ”håller på” men hittills om någon har frågat så har jag svarat blått. Jag har aldrig gillat färgen röd särskilt mycket. Men nu är jag inte lika säker. I alla fall inte efter jag läste den här artikeln på aftonbladet. KD:s Else-Marie Lindgren tycker tydligen att Reinfeldt ska avsluta sina tal med orden ”Gud välsigne Sverige”, då det ju är en sådan succé i USA när Obama säger det. Nog visste jag att Sverige försöker efterapa USA i allt (förutom i kvalitén på filmer, tyvärr), men det här är väll ändå att gå för långt. Lindgren motiverar förslaget med orden att ”vårt lands lagar är byggda på kristna värderingar”. Visst. Du skall icke stjäla, icke behandla din nästa illa, icke mörda, etc etc. Säg vilken religion i världen som inte har samma värderingar? Ska Gud välsigna Sverige ska också Jahve få göra det, och Allah, och Buddha, och alla dessa miljontals hindugudar. ”Men hallå, vi är ju faktiskt ett kristet land”, muttrar säkert någon. Ja, på pappret kanske. Men inte i hjärtat. Sverige är bland de bästa länderna i världen på att representera flest religioner (har jag hört; vi är också snällast mot homosexuella enligt Oprah Winfrey), och är det då rättvist om vi ”fryser ut” alla ateister och icke-kristna genom att dra in Gud i politiken? Är det så klokt att göra såhär, då folket redan tar politiker oseriöst? Okej, visst, jag kanske överdriver. Men att höra Reinfeldt be Gud välsigna Sverige. Fast… nog skulle det låta roligt!