Ni missade väll inte Idas gästbloggsinlägg? Jag säger då det, så fort man vänder ryggen till så är någon där och fingrar på datorn. Hon avslöjade en del om mig också, den där Ida. Jakt och fiske, samt små marsvin. Mycket ska man höra innan öronen trillar av, som min gammelmormor kanske skulle sagt (men så sade hon frågade hon också min mor med en menande blick ”Har du en son?” bara för att jag hade klippt håret kort – men det är en annan historia).
Och det där med min dialekt… nej, det har jag ingen: rikssvenska kallas det. Fast somliga brukar påstå att jag ibland får en släng av örebro-iska, och det är inget jag är stolt över. Det brukar bli lite för mycket määäh ibland.
Men, åter till vad jag skulle berätta för er. Jag har nämligen, till sist, lånat hem uppföljaren till ”kampen om järntronen”. Jag skrev om det i min förra blogg, du kanske minns om du var med då, vad vet jag. Annars säger jag att det är en sjuhelsikebra bok, som dock varit utlånad och därför omöjlig att få tag på. Men nu har jag den här, och det är både med glädje och smärta som jag plöjer mig igenom den. För varje sida jag bläddrar så kommer jag ju närmare det där hemska, det där något som kommer krossa mitt hjärta, det är jag säker på. Och ändå är det bara en bok.
