Tårarna har stelnat på mina kinder. Ändå känns det som om det finns många kvar härinne.
Japp, nu kommer det där deppinlägget som jag ironiskt nog varnade er för förra veckan. Jag klarade teorin. 58 rätt. Däremot kuggade jag uppkörningen – jag skulle kunna skriva en c-uppsats om varför men jag nöjer mig med att sammanfatta det i en mening: jag startade på trean när jag skulle åka ut på en landsväg, och efter det så kändes det som om allt var kört så då kunde jag inte koncentrera mig lika mycket – ändå kändes det rätt bra annars; fast till råga på allt så skämtade när jag skulle starta efter att ha backat runt gathörn att ”nu, nu ska jag inte starta på trean”, tror ni inte att jag gör det då (där rök mitt körkort absolut)?
Så. Jag sa inte att meningen skulle vara kort.
Ändå är det faktiskt inte på grund av att jag kuggade som jag har gråtit. Visst, jag började gråta lite när jag ringde Johan för att berätta, men det var mest för att nervositeten släppte, inte för att jag var direkt ledsen för det. Visst är det tråkigt att jag får göra om, men inte hela världen.
Faktum är att jag känner mig helt slut. Jag känner mig som en jojjo, ett par dagar är allting super, allting flyter, och sen sjunker det bara ner, djupare än den där gropen som ni vet går till Kina. Just nu känner jag mig somså, och det är därför jag har gråtit. Det känns ändå som en befrielse att jag har släppt fram lite tårar, för jag kommer inte ihåg när jag grät sist (om man inte räknar med när jag tittat på film) – eller jo förresten, det var när jag åkte hem från Sydafrika.
Jag började gråta när Louise ställde mig mot väggen och sa att du, det är dags att börja prioritera. När hon tog fram det där som jag helst vill tränga undan, sade till mig att jag faktiskt inte kan fortsätta som jag gör.
Vaddå? tänker jag då, även om en del av mig håller med vad hon säger. Jag jobbar ju inte alls lika mycket som andra gör, och betydligt mycket mindre nu än jag gjorde förut. Men samtidigt börjar jag att inse att tamefan, det kan nog stämma. Jag vill inte säga att jag håller på att gå in i väggen, för det uttrycket är alldeles för lätt att dra till med, men det börjar ändå bli för mycket.
Jag tror det hela började efter att jag kom hem från Sydafrika. Då kändes allt inte lika värt längre, eftersom jag hade haft det så bra därnere. Jobbet kändes meningslöst. Sedan var det roadtrip, och cypern, och allt det var underbart. Men sen började skolan. Jag tror det är mina egna krav på mig själv som tillslut har fått mig att börja vackla: kraven på att alltid ha högsta betyg i skolan, kraven på att alltid lyckas på jobbet, kraven att träna så mycket som möjligt, kraven på att klara på körkort och göra det perfekt, kraven på umgås så mycket som möjligt… jag skulle kunna skriva en längre lista, men känner att det får räcka så. Har du fortfarande inte fattat galoppen så skulle lite fler punkter göra någon skillnad.
I ett och ett halvt år har jag haft de här kraven och de har gått bra, hittills. Men nu börjar jag tappa orken för att jobba, plugga… det känns meningslöst. Träna är underbart, men samtidigt ger den bittra sanningen (att jag är förhelvetesjävla otränad) mig ångest. På många sätt är det lätt att leva i det förflutna.
Så… allt detta har föranlett till att jag har haft konstant ont i huvudet i en veckas tid, magen börjar göra ont till och från – den är minst sagt orolig. Jag känner nu när jag skriver hur stela mina axlar är. Jag har svårt att somna på kvällarna och vaknar jämt innan klockan ringer. Stress! Ett alltför uttjatat ord, och till synes ett problem som är lätt att gömma sig undan, men ändå… ändå. Jag känner mig apatisk.
Det ironiska är att jag har så jävla (ursäkta svordomen) lätt för att ge råd till andra hur de ska göra för att tackla med diverse olika problem – bara den senaste helgen har jag väglett två vänner som mådde skit. Däremot när det kommer till mig själv… Fast jag vill säga tack, tack till mina vänner som faktiskt finns där för mig. Det känns riktigt bra, även om jag inte är smart nog att dra nytta av det.
Prioritera, sa Louise. Pengar är inte viktigare än att du mår bra. Än din framtid.
Och det är sant, så sant… jag menar hur länge sedan var det inte jag skrev sist i min bok? Bara en sådan sak. Ända sedan jag kom hem från Cypern har jag haft varje dag inbokad med någonting. Vart har min egen tid tagit vägen?
Det här var ett väldigt långt – och väldigt mörkt – inlägg. Men jag vill bara ge dig som läser samma råd som Louise gav till mig – prioritera. Gör det som får dig att må bra. Och när dina varningsklockor börjar ringa, när du börjar känna samma saker som jag. Var inte rädd för att göra någonting åt det. Var inte dum nog att nonchalera det.
