Ett vad.

Japp, du läste rätt. Inte en vad som i vaden-som-är-en-del-av-benet, inte vad som ”vad-jiddrar-du-om-din-pip-piip-piiiiip?”, utan helt enkelt ett vad som i ”jag-slår-vad-om-att-jag-kan-spotta-längre-än-du”.

Nu är det gudskelov inte detta som jag har slagit vad om (jag skulle bara spotta på mig själv och förlora), utan det jag har slagit vad om är att… jag … jag ska… ÅH, det är så svårt att skriva ner. Mina fingrar klumpar sig och fastnar i positionen en millimeter ovanför tangentbordet och vad jag än gör så kan jag inte trycka ned dem på rätt bokstäver. Tro mig, jag har försökt med hammare och spik. Vänta lite… så. Jag tror jag är redo nu.

Historien är så att jag idag ska gå och köpa en innebandyklubba, och eftersom jag är så otroligt värdelöst okunnig när det kommer till innebandy så skall min kära vän Jacob ”the expert” hjälpa mig med detta. Saken är den att jag har tennisträning först, och han skall komma till hallen och möta mig där. Och då… då slog jag vad om att han skulle komma dit sju minuter över (läs: SJU MINUTER) och att jag då skulle vara duschad, ombytt, och klar.

Av någon anledning tror han inte att jag kommer klara detta. Kan det ha att göra med att det kvinnliga könet är välkänt för att duscha länge? Men inte jag! Jag kommer plocka fram mina testosteronceller och duscha fort som fa-an. Och jag skall vinna.

D.I – metoden går till ända

Vet du vad det är för dag idag? 28 februari. Alltså sista februari. Med andra ord är det 1 mars imorgon.

Alla med än så länge?

Vadet D.I har äntligen nått sitt slut. Det har varit 28 dagar i prövning, i skakfull abstinens. Det har varit kallsvettningar och ångest. Somliga nätter drömde jag hemska mardrömmar, och vaknade upp, skrikandes.

Det har varit 28 dagar utan Donken.

Mina upptaderingar angående detta ämne har varit lite dåligt på den senaste tiden, men ni måste väll förstå att jag helst har velat tänka på saken så lite som möjligt. Men likväl har jag, under mina åtskillda timmar på Donken denna månad, stannat upp och tänkt… tvekat… är det verkligen värt det? Finns Gud? Vad är meningen med livet?

Svaren på den första frågan har varit ”egentligen inte”. Men sagt är sagt, och ett vad är ett vad. Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska än för att vara den som ger sig. Inte heller Louise har käkat någonting. Detta belönas med en massage någon gång under mars (vilken finansieras av alla pengar vi har sparat genom att inte betala personalmat), samt att varken Linn eller Jacob ska äta donkenmat under hela mars. Moahaha! Hahaha! Jag skrattar lika gott åt det som förut. De vet inte vad de ger sig in på, de stackarna.

Så imorgon ska alltså jag och Louise pallra oss upp och käka för fulla muggar. För min del blir det en burgare med hb-kött, ch. burger kyckling, guacomole, sourcreamsås, lök, tomat, sallad, och ost; ost, ost, ost. Perfekt krispiga pommes med ljuv cheddardip. Och en stor cola utan is. Mmmm. Mm. Mmmmmcdonalds.

Många av mina kära arbetskamrater är förresten förvånade över att jag klarade det, konstigt nog. Ellie trodde jag skulle kasta in handduken på en gång. Helena trodde jag inte skulle klara en dag. Men här är jag nu – stolt och eh… ja. Sugen?

Och vikten förresten; som jag lovade innan februari att hålla koll på kontinuerligt? Tja, den har jag ingen aning om. Varken före eller efter. Men två av mina jeans gick sönder förra veckan, så som diet rekommendar jag den här metoden inte.